1 av 2
"Återträffen". Foto: Triart film
2 av 2
Måns Hirschfeldt

Återträffen väcker debatt

Måns Hirschfeldt kommenterar
3:46 min

Efter att unisont hyllats av kritikerna vid premiären väcker Anna Odells film "Återträffen" nu debatt. Anders Johansson (AB 3/1), Tulsa Jansson (DN 9/1) och Dan Jönsson (DN 14/1) kritiserar filmen såväl moraliskt som konstnärligt och de ifrågasätter hyllningarna.
Kulturnytt Måns Hirschfeldt ger sin syn på saken.

Guldbaggejuryn gjorde i förra veckan en viktigt distinktion när det inte bara nominerade "Återträffen" som bästa film och för bästa regi, utan också nominerade Anna Odell av tävla om baggen för bästa kvinnliga huvudroll.

Oavsett om hon förtjänar utmärkelsen eller inte så understryker det att filmmakaren Anna Odell inte nödvändigtvis är densamma som rollen Anna. Hon är In character, som man säger i Hollywood, i hela filmen. Även om det just sådana definitioner som filmens form gärna ställer på huvudet.

Det här blir viktigt, när nu "Återträffen" i debatten påstås ge uttryck för ”ohöljda revanschbegär” och att dess budskap är ”individualistiskt, anti-socialt och delvis inhumant”, som Dan Jönsson i Dagens Nyheter igår sammanfattade Tulsa Janssons och Anders Johanssons kritik.

Att ”anti-socialt” låter som något Stalin kunnat anklaga Sjostakovitj för kan vi ju låta passera okommenterat men ger verkligen Återträffen uttryck för "ohöljda revanschbegär"?

Är det vad rollfiguren Anna utstrålar? Är det vad "Återträffen" handlar om?

I filmen skapar Anna Odell först en fiktion, den påhittade klassåterträffen. Sedan, i andra delen av filmen skildras de möten som några av hennes riktiga klasskamrater ställt upp på. Den första delen är inbillad och den andra är återskapad – och filmen handlar lika mycket om inbillningskraft och skapandeprocesser, som om mobbning. Om makten att sätta något i rullning, makten att tilldela rollerna och styra skeendet. Och så frågan om det också går att mötas och hitta en gemensam berättelse.

"Återträffen" berättas baklänges, där sanningssägandet tas till ett dramatiskt klimax i första delen, för att sedan övergår i en förhandling om hur det ska gå att tala om det hände under Anna Odells skoltid. Rollerna gör sig åter påminda. Där framstår Anna inte som särskilt revanschsugen. Men som envis, hudlös och lite fyrkantig.

Nu menar Dan Jönsson att filmens andra del är en följd av konstnärligt misslyckande: de riktiga skolkamraterna ville inte vara med i filmen. Hur det är med de omständigheterna intresserar inte riktigt mig. Det jag ser på duken är allt annat än misslyckat.

Den elaborerade blandningen av olika fiktionsplan, med Odell själv i minst tre olika roller, bjuder in oss att vända och vrida på filmens eventuella sanningsanspråk. Vi tittar ner i konstnärens verktygslåda, ser Odell använda den. Hon stoppar också ner oss i den och frågan om mottagarens roll blir en av byggets viktigaste stenar.

I sin moralkritik av filmen utgår dock Tulsa Jansson från att vi bara ser "ett vi och ett dom", alltså Anna och alla vi andra mot mobbarna, och mobbaren i oss själva då riskerar vakna. Men inbjuder inte filmens komplexa rollspel till raka motsatsen - att vi kan tvingas göra en identifikatorisk läsning med fler i filmen än just Anna?

Rollfiguren Annas viktigaste utsaga är "lyssna på mig", det är också vad filmmakaren Odell ber oss om. Den främsta anledning till att jag gärna gör det är filmen också samtidigt utfärdar en varning för att lita på den som i stunden styr och ställer, må det vara framför eller bakom kameran, bland skolbänkarna eller bakom katedern.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".