Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

"Kärlek deluxe" av Kicki Kjellin

Måns Hirschfeldt recenserar "Kärlek deluxe"
3:00 min
Moa Gammel och Görel Crona i "Kärlek deluxe". Foto: Nordisk film

Kärlek Deluxe är en romantisk komedi om författaren Selma som inte är nöjd med framgången utan också vill ha kritikernas respekt.

Det låter som en perfekt film för en kritiker att sätta tänderna i - Måns Hirschfeldt, du har sett den här filmen?

Ja, och jag kan väl börja med att säga att den regisserad av Kicki Kjellin, som långfilmsdebuterar, skriven av Anna Platt och har Moa Gammel i huvudrollen.

Hon spelar alltså Selma?

Som är något slags Camilla Läckberg-typ, säljer som smör, och får recensioner från helvetet. Och som bestämmer sig för att också hon ska kunna få finkulturell respekt. Samtidigt hamnar hon i säng med en kille som är gitarrist i coverband så ja, han riskerar ju att hålla kvar henne på den där hemska nivån där vanliga människor befinner sig. Men av sin mentor, en fiiin författare, så rekommenderas Selma att istället dejta en ung Apollon som är på väg upp på parnassen.

Upplagt för kulturkrock, alltså.

Ja, upplagt för kulturskämt, för hela manuset följer det mönstret att så här fjompiga och tillgjorda är det i den skitnödiga kulturvärlden, och så här ytliga och flamsiga är Selmas stekarkompisar och förläggare. Och där emellan Selma som riskerar att förlora sig själv när hon slinker än hit och än dit. Och ja, än slinker hela filmen ner i diket och gör den med besked faktiskt.

Och det gör den för att....?

För att:

1. En romantisk komedi kan inte gå ut på ett val mellan pest eller kolera. Karlarna måste ha nåt slags älskbarhet, oavsett om det är poeter eller gitarrister. Och det är ett problem som kan härledas från punkt 2.  Skådespeleriet, som en katastrof. Och av det följer 3. När alla talar i fin- och fulkultursklicheer utan att kunna underskruva dem så förblir de bara klicheer, och filmen blir lika töntig och skitnödig som de världar den vill driva med.

Känns det inte lite för givet att du som kritiker sågar en film som gör sig lustig över just kritiker och kultureliten?

Jo, jag är förutsägbar,  men också jag vill ibland faktiskt bara ha lite roligt, det är inte mycket begärt av en film som marknadsförs som komedi. Men framför allt så vill jag att när jag ser en film om risken att förlora sin själ kunna känna att huvudpersonen har en sådan! Att något står på spel. Annars faller väl hela idén.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".