Lars Norén. Foto: Patrik Gunnar Helin

Lars Norén: "Ingen"

Isa Andersson recenserar "Ingen" av Lars Norén
3:05 min

2012 tilldelades han Sveriges radios lyrikpris. "Ganska förfärligt" tyckte han, eftersom han kämpat för att komma så långt bort från poesin som möjligt sen 1970-talet. Året därpå gjorde han dock en prosapoetisk comeback med den mörka och märkvärdiga "Filosofins natt". Vi talar om dramatikern och en av vår tids mest kända dagboksförfattare Lars Norén. Nu kommer han ut med ett nytt skönlitterärt alster: "Ingen."

Precis som i föregångaren "Filosofins Natt" är det ett textjag i sjuttioårsåldern som tassar runt i ett Hadesliknande skuggland, nu med en alltmer åldrande kropp i släptåg och kisset rinnande längs innanlåren.

Även här är det frågan om en ringlande högerställd meditativ textorm där det desorienterade jaget vandrar i sin egen glömskas minnespöl, mot sitt eget slut, sin egen död, bland levande och döda, varat och intet.

Först tror jag att det rör sig om en rad adopterade karaktärer och urklippta scener från någon av Samuel Becketts romaner. Fiktionens rum saknar nämligen kontur och rösten krälar sig genom en ansiktslös nollpunktsvärld som endast skiftar mellan ljus och mörker. Ett gäng halta och lytta figurer dyker också upp, vars rörelsemönster ägnas ett absurdt detaljstudium.

Vid sidan av Beckett tycks en annan inspirationskälla vara Martin Heidegger och hans filosofiklassiker "Vara och tid". Inte bara för referenserna till "varaglömska" och "medvaro", utan för att Norén uppehåller sig vid samma frågor. Vad är det som är? Vad innebär det att vara? Och att inte vara? Men också: vad är det för mening att leva när vi ändå ska dö?

Svaren söks med hjälp av språket, genom att ställa varat mot icke-varat. Trots misstro mot ordens förmåga att uttrycka mening.

"Det får vara med orden. När kunde de någonsin säga något," konstaterar jaget, men trampar vidare, snöar in på detaljer, uppehåller sig tvångsmässigt vid minnen och sidospår. Suspekta bifigurer passerar revy - amputerade låglönearbetare, en sköterska som rakar ändtarmscancerdrabbades anus, Walter som städar bussar, och en svältande tiggare på gatan. Jaget vill sätta punkt, men blir alltmer beklämd och rörig och kan liksom inte sluta babbla, i ett slags höglitterär tourettes.

Jag kommer på mig själv med att läsa med uppspärrade ögon. Associationspingis, tänker jag. Eller förvirrat tal på dödsbädden. Det oavbrutna ordflödet, som ibland varar i sidor utan punkt, skapar en alldeles egen tillvaro och en tankeström omöjlig att inte ryckas med i, men möjlig att drunkna i.

"Vilken glädje har man inte ofta av orden när man vill uttrycka sig som mest intetsägande" säger jaget och jag är villig att skriva under på paradoxen. "Ingen" pendlar mellan att vara och inte.

Trots språkets inneboende begränsningar lyckas boken gestalta sin egen meningslöshet och intighet, och därmed blir "Ingen" i allra högsta grad Någon.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".