Göran Printz-Påhlson. Foto: Ulla Montan

Göran Printz-Påhlson: "Men det är själva kartan vi lever i"

Göran Sommardal har läst Göran Printz-Påhlson
2:17 min

Göran Printz-Påhlson debuterade som poet 1955 med samlingen "Resan mellan poesi och poesi". Året därpå kom "Dikter för ett barn i vår tid". Minst lika viktig i hans verkförteckning är essäsamlingen "Solen i spegeln: essäer om lyrisk modernism", som kom ut 1958 och kommit att bli en av det senaste halvseklets mest inflytelserika poesikritiska skrifter, ungefär med samma betydelse för poesikritiken som Ulf Lindes "Spejare" för konstkritiken.

Nu har Jan Olov Ullén sammanställt vad han kallar en koncentrerad antologi av Printz-Påhlson lyriska författarskap.

Det kan behövas ett rejält förord till Göran Printz-Påhlsons dikter, som Jan Olov Ullén består oss med till sitt urval, som han har kallat "Men det är själva kartan vi lever i".

Och nog är det bra att få veta att några av den tidens poeter såg problemet med att skriva poesi inte som hur eller vad man skulle skriva, utan framförallt: Var det överhuvudtaget möjligt att skriva poesi? Det är mest själva tiden som behöver en introduktion, sättet man talade om poesin på, de offentliga och slutna samman­hang där poesin och samtalen om den fördes och fördes vidare.

Möjligen kan man se hela Göran Printz-Påhlsons författarskap, både det lyriska och essäistiska, och hans många översättningar, som ett produktivt reflekterande och inspirerande och tidsuppehållande sätt att undvika att slutgiltigt svara på frågan. Det som är garantin för icke-dogmatik.

Det finns mycket lärdom och många litterära associationer och intertextualiteter inflikade och utvikta och förborgade i Printz-Påhlsons dikter, som till själva sina former också kan vara nog så intrikata: sonetter, villaneller och sestinor.

Men det mest överraskande när man går till verket, och börjar läsa, är in­te alls den där bördan av traditionens och beläsenhetens tyngd, utan i stället den där lättheten som virtuositeten är förmögen till. Hur lättfärdigt den kan förflytta sig mellan sina platser, hur fräck den emellanåt kan vara, fast den fort­far­ande talar om hur nästan omöjligt det är att skriva poesi: Hur kan man över huvud göra det, tänkte man, nog kommer man att tappa koncepterna eller den flytande rytmen, eller bilderna, eller någonting (eller så tänkte man inte alls på det).

Tänk emellertid i stället på en liten flicka, sommaren 1937 kanske, som har flyttat ut till badorten.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".