Inger Edfeldt. Foto: Thomas Karlsson

Inger Edelfeldt: "Konsten att dö"

Nina Asarnoj recenserar "Konsten att dö"
2:33 min

Idag kommer Inger Edelfeldts nya roman ut ."Konsten att dö" heter den och är hennes artonde skönlitterära bok för vuxna. Hon har dessutom skrivit ungdomsböcker, gjort seriealbum, barnböcker och illustrationer och även en fackbok om personlig utveckling "Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor". Något även huvudpersonen i den nya boken kämpar med.

"Konsten att dö" är en bok för vår tid. Jacky Måhlin är fotograf och besatt av bilder, kanske framför allt av bilden av sig själv. Problemet är bara att den är så oskarp. Eller ska vi säga diffus, konstruerad eller till och med falsk.

Det är hela tiden ett litet irriterande glapp mellan tanke och känsla. Mellan ambitionen att föreställa en kompetent yrkeskvinna och känslan av att vara ett undernärt barn. Det är inte oväsentligt att Jacky Måhlin har fyllt 52, hon borde vara vuxen nu. Men hon kan bara vara vuxen i relation till någon i underläge. Som till den döende modern till exempel, hon håller sig på mattan.

I boken skaffar sig Jacky Måhlin en musa, en ung kvinna med mopsansikte, änglahår och trassligt privatliv. Jacky Måhlins drivkraft bakom denna vänskap slash arbetsrelation är ganska suspekt. Hon försöker liksom konstruera en relation som ska vara helt och hållet skamsäker. Det går sådär.

Denna intellektuellt underlägsna snärta ska inte kunna få henne ur balans. Hon till och med betalar henne för att posera. I boken beskrivs Monias, som musan heter, trashiga klädsmak som "en oväntad färgglad plastpåse i ett grådaskigt sceneri".

Problematiken i "Konsten att dö" påminner om den Inger Edelfeldt var inne på redan i "Kamalas bok" 1986. Där var huvudpersonen lite över 20, hetsåt, jobbade i presentaffär och odlade konstnärsdrömmar. Hela tiden pågick en kamp på liv och död för att styra upp det där lilla känslodjuret inombords. Den förbjudna längtan efter kontakt och verklighet.

Jacky Måhlin har formellt lyckats med mycket av det som huvudpersonen i "Kamalas bok" bara drömde om. Men det där vildvuxna psyket är fortfarande inte helt tuktat. Jacky Måhlin klagar boken igenom på overklighetskänslor, som om det låg en hinna mellan henne och livet. Och jag förstår hennes rädsla, för vad kan vara värre än att förbli en hårt lindad flickmumie?

Det här är kanske inte en bok för autentiska högfungerande doers, men för oss av den mer överkänsliga, paranoida sorten är det välformulerad igenkänning. "Konsten att dö" handlar kanske framför allt om att hinna bli vuxen innan man dör.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".