Pooneh Rohi debuterar med "Araben". Foto: Linda Gren

Pooneh Rohi: "Araben"

Jenny Aschenbrenner recenserar "Araben"
2:37 min

Det är debutanternas säsong, nästa nykläckta författare är Pooneh Rohi som debuterar med romanen "Araben", om att vara den andre i ett vintervitt Stockholm.

Vi läser i tidningarna att mäklare utlovar bostadsområden som är helt och hållet fria från Araber. 

Det är i det Sverige som "Araben" släpar runt sin trötta, åldrande kropp. En kropp som aldrig varit arabisk, som är iransk, men som med sina håriga underarmar och svartkrulliga kalufs ändå alltid tillhör Araben. 

Det Sverige där arabens dotter imploderar över den tomma punkt inuti sig där sveket mot hemlandet möter främlingsskapet på den plats där hon smälter in som flugan på väggen men som inte vet hur det doftar om kvällen i byn uppe i bergen där farmor har sitt hus.

Pooneh Rohi väver ihop dessa två människoöden: den alltmer uppgivne mannen med sina bergfasta principer som bara fört honom till en enslig liten lägenhet och en oändlighet med timmar att slå ihjäl. Berättarjaget med sin fina svenska kille, sin akademiska karriär och sin olyckliga mamma som en tagg i hjärtat.

Att de är far och dotter uppenbaras efterhand, med rörelsen in i de två berättelserna som också alltmer ökar i intensitet och angelägenhet. Som växer med att själva språket förtätas, den vardagsnära symbolik som till en början kan kännas överlastad men som djupnar till underfundig skärpa.

De stora associationsbågarna och de små markeringarna. Som: ett e före faderns adjektiv: especiellt. Den lilla markören som betyder att Dig tänker vi inte kalla till en enda anställningsintervju, spela roll hur lysande dina studieresultat är, vi bestämde oss redan när vi såg ditt namn.

Det händer inte så mycket i det yttre. En man minns sitt liv, minns revolten, tortyren, besvikelsen när frihetshjälten visade sig vara en simpel opportunist. Flykten, kampen för ett nytt liv, familjehaveriet, yrkeslivets sammanbrott.
En ung kvinna försöker inleda sitt, men tvekar i steget. Slits itu av då och nu, där och här.

Det räcker. Om än att jag läser det sista sidorna med viss otillfredsställd frustration, en lite vidare båge hade hon kunnat våga ta ut - låta något ske.

Men Pooneh Rohi har avlyssnat sin samtid med finkalibrerade instrument och skapat en smärtsamt övertygande berättelse om den omöjliga strävan att leva sant både mot sig själv och mot sitt sammanhang.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".