1 av 2
Från utställningen "Runt omkring" med Andreas Eriksson. Foto: Per Kristiansen/Bonniers Konsthall
2 av 2
Andreas Eriksson, Utan titel (mullvadshögar). Foto: Per Kristiansen/Bonniers Konsthall

"Runt omkring", Andreas Eriksson på Bonniers Konsthall

Måns Hirschfeldt recenserar
2:56 min

På Bonniers Konsthall i Stockholm öppnade i veckan "Runt omkring", en stor utställning med konst av Andreas Eriksson. Eriksson som är född 1975 är kanske mest känd som målare men han arbetar också med såväl skulptur som foto och video, ofta med former hämtade från naturen. Andreas Eriksson representerade 2011 Sverige på Venedigbiennalen, men "Runt omkring" är hans första riktigt stora separatutställning. Måns Hirschfeldt gick och tittade.

I den första salen hänger gigantiska målningar, nästan från golv till tak. De föreställer något slags stubbar, eller halva träd och runt i kring dem naturen. Fast inte som ett landskap. Jo, där finns vattenpölar, åkertegar, sten och dungar och grått och grönt och beige, men inte nödvändigtvis på rätt plats. Och så är det väl si och så med djupet i bilderna, ibland är det som färgfälten trängs med varandra i ytplanet, och tornar upp sig. Lite som om de hotar att välta över oss.

Att Andreas Eriksson efter att ha blivit el-allergisk lämnade konstmetropolen Berlin för ett hus på Kinnekulle i Västergötland skulle man förstås tacksamt kunna spinna vidare på. Där på kullen ligger de geologiska lagren blottade som färgskikt i förkastningsbranter och på platta kalkstensängar. 

Men att han är nära naturen i sin konst innebär inte att han idealiserar den eller att naturen är det självklara ämnet. Snarare är det väl så att den ger former och impulser för Eriksson att bygga vidare på.

Trädgårdens mullvadshögar som plötsligt uppstår gjuter han av i brons. Och när han målar med frätande aceton på frigolit så handlar det om sekunder, lite för mycket och det blir inget kvar. Formerna i frigoliten skapas blixtsnabbt men han förevigar dem i stalaktitliknande gipsavgjutningar.

Spelet mellan det hastiga och det varaktiga går också igen i en serie målningar som föreställer skuggor av förbipasserande bilar. Och här finns en skulptur av ficklampa i porslin som är från serien Peripeti, som betyder "plötsligt förändring" ungefär. Som när ljuset slås på. Det är återkommande i Andreas Erikssons konst, vad det är som möjliggör seendet, hur bilder och former uppstår och fixeras.

Bredvid ficklampan ligger utställnings minsta verk, det är lätt i missa i skuggan av fyrametersmålningarna. Det är avgjutning av en fyrkantig bilfönsterskrapa och för mig blir den en nyckel som låser upp hela den här vackra och tankeväckande utställningen.

Tänk er hur en sådan där skrapa hyvlar bort ett tunt flak frost, hur den etsar spår och hur ytor och bilder uppstår och försvinner. Det är omvartannat "ingenting" och "någonting". Nyss såg vi rutan, sedan ser igenom den. En bild. Eller en tomhet. Och i den blanka reflektionen som skrapas fram ser vi också oss själva. Den är ett kraftfullt verktyg, den där oansenliga skrapan.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".