Jim Broadbent och Lindsay Duncan i "Le week-end" Foto: Foto: SF

"Le Week-end" av Roger Michell

2:13 min

Ett samarbete mellan författaren Hanif Kureishi, mannen bakom en film som "Min sköna tvättomat" eller romanen "Förorternas Buddha", och regissören Roger Michell, som bland annat gjort en av tidernas viktigaste romantiska komedier, "Notting Hill" . Det borde väl kunna resultera i något riktigt bra? Anneli Dufva har sett samarbetet mellan dem båda, som resulterat i filmen "Le Week-end".

En rätt rolig blandning av välkända och helt nya grepp präglar den här filmen. Välkänt är den evigt mytologiserade staden Paris som bakgrund för en kärlekshelg; dess gator, franska balkonger, bistroer och stämning.

Mer oväntat är att paret i fråga är 60+ och lite rufsiga brittiska akademiker. De är lika hemma i den franska intellektuella världen med filosofiska och litterära referenser, väljer vant bland delikatesser och goda viner - som de är panka och vid en tradigt, glåmig punkt i sina liv - där mycket verkar som det redan kanske tagit slut.

Mellan dem utspelar sig något som är rätt mycket som ett kammarspel på film, klara beröringspunkter finns med en modern klassiker ur den amerikanska dramatiken: "Vem är rädd för Virginia Woolf". Samtidigt, samtidigt är de ju britter. Lite snällare och lite rappare, lite mer distanserade i sina gnabbanden.

Och framförallt, de tycker ju i grunden fortfarande mycket om varandra. Trots tjafset, trots tomhetskänslorna. De busar också, bokstavligen så. De fnissar och tar smitnotor, tar in på lyxhotell fast de inte har råd. Där blinkar både Michell och Kureishi bokstavligen åt Godard och en film som "Bande a part" i sin vilja till sorglöshet. Just den fladdrar också förbi ett par gånger, manar till dans.

Jim Broadbent och Lindsay Duncan är utomordentliga i sitt sätt att kasta sig mellan djupaste allvar och retsamheter. De skapar en omedelbar och trovärdig samhörighet mellan sig. De ÄR ett gammalt par, som känner varandra utan och innan, som både lever med och kan dissekera den andre.

Det är vemodigt och rätt vackert. Och det är väldigt roligt när Jeff Goldblum dyker upp i filmen som gammal vän med amerikansk svada, polish och superframgång.

Slutet vet jag inte riktigt vad jag tycker om, men det är på ett sätt väldigt sött. En riktigt hommage till Godard.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista