Charlotte Gainsburg spelar Joe i Lars von Triers "Nymphomaniac". Foto: Nordisk film

"Nymphomaniac" av Lars von Trier

Måns Hirschfeldt: Var går gränsen?
3:09 min

"En porrfilm", så har Lars von Trier själv sålt in "Nymphomaniac", hans över fyra timmar långa och extremt omtalade nya film. Som vanligt är det dock klokt att ta det Lars von Trier säger med en nypa salt och på största allvar samtidigt. Vi ska följa med Kulturnytts kritiker Måns Hirschfeldt in i biomörkret

Titlarna på Lars von Triers tre senaste filmen är som huggna i marmor. "Anti-Christ", "Melancholia" och "Nymphomaniac", de kunde stå som tre skulpturer i ett galleri av laster och lustar. Men trots sina till synes högstämda anspåk så puttrar också filmerna som en varm kompost, där det halvt förmultnade blandas med alldeles nybrutna kvistar.

Och i "Nymphomaniac" är den tunnan större och mer proppfull än tidigare. Ramhistorien utspelar sig under en natt men den rymmer en livsberättelse. Stellan Skarsgård spelar enslingen Seligman som på gatan hittar Charlotte Gainsbourgs Joe, misshandlad. Han tar med henne hem och bäddar ner henne och hon börjar berätta om lusten som blivit till ett lidande. Och vi får följa det i bild, från barndomens sinnliga sensationer, via tusentals älskare, tio om dagen, fram till den masochistiska underkastelsen i jakten på den försvunna orgasmen.

Joes berättelse ger Seligman anledning att komma med inpass och utvikelser. Hans encyklopediska kunskaper om allt från flygfiske till Fibonacci-tal och Beethoven-fugor får en att undra om det inte också ligger en pocketutgåva av Da Vinci-koden där i komposten. Och några gånger blir de lite väl knasiga de kulturhistoriska metaforerna och den drypande ironin distanserar mig mer än alla könsorganen gör.

Samtidigt så bjuder allt det här stoffet och pratet in till hjärnvindlande paralleller. Psykoanalysens samtal, till exempel. Men frågan är väl vem av dem som kommer till självinsikt? Joe är visserligen den som bekänner men hon är också Seligmans guide i nedstigningen till, för honom, okända mänskliga skrymslen och vrår.

Och det är väl också ett filmens huvudspår, berättandets dynamik, den intellektuella förförelsen och självtillfredställelsen. Berättar hon bara storyn alla män drömmer om höra? Kanske. Samtidigt begär von Trier av oss att vi ska respektera Joes verklighet, även när hon går för att få stryk i vad som är filmens mest påfrestande, starkaste och utmanande minuter. Filmens längd ger dock von Trier tid att lägga den grund som gör att de scenerna blir både rimliga och nödvändiga.

Ur all det detta framträder en film som paradoxalt nog närmast känns för kort, samtidigt som den inte riktigt har den där suveräna tätheten i texten som von Trier kan åstadkomma, för manin har också en torftig sida. En del passager blir just passager. Men de blir det i ett magnifikt myller där von Trier håller fram än det än det ena, än det andra och utmanar oss att vända på steken och att fundera en smula mer på var gränserna är satta, än på själva överskridandet.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".