Charlie Chaplin 1931. Foto: AP/TT

Fabio Stassi: "Luffarens sista dans"

Mikael Timm recenserar "Luffaren sista dans"
2:19 min

Charlie Chaplins liv har berättats många gånger: i filmer, biografier, tv-serier och inte minst i hans självbiografi. Och nu är det dags för ytterligare en skildring, denna gång i romanform. Mikael Timm har läst Luffarens sista dans av den italienske författaren Fabio Stassi.

Herregud, vad jag är trött på romaner om verkliga personer, romaner om verkliga händelser. Var har dikten tagit vägen? Om man nu är så intresserad av en annan människas liv varför inte skriva en biografi istället. Varför berätta i romanform om det ändå aldrig lyfter, tänker jag medan jag kämpar mig igenom de första kapitlen i denna berättelse om Chaplin.

Skillnaden mellan författare och ämne är smärtsamt stor. Chaplin dansar fram, Fabio Stassi knegar. Och inte har han roligt. Det är ansträngt och tråkigt. Chaplins barndom, visst, visst. Och hans tid på cirkusen. Jodå. Och resan till USA. Ok, här får vi det en gång till. Jag tänker med saknad på Chaplins självbiografi, skriven med hjälp av Graham Greene.

Men som Mormor sade: det man inte har i huvudet får man ha i benen.
Och ingen kan säga annat än att Fabio Stassi anstränger sig. Redan i andra akten känns det bättre. Chaplin ger sig av från sin biografiskt kända bana på en resa genom USA. Efter fiaskot första kvällen i det nya landet när skämten inte fungerar vill han se hur människorna lever.

Han återberättar denna resa för sin unge son som han är rädd för dö ifrån. För varje julafton kommer döden för att hämta Chaplin. Men han klarar sig genom att få döden, en gammal kvinna, att skratta. Och så kan Chaplin berätta ett nytt avsnitt om den där resan i början av förra seklet.

Och ju mer Stassi avlägsnar sig från det kända, desto lättare kommer orden. Det är fortfarande ingen välskriven bok, författarens ansträngningar både språkligt och dramaturgiskt märks fortfarande - men det blir allt roligare att läsa. Ja, Chaplin vinner över sina motståndare, sin författare och faktiskt också läsaren. Och när sista sidan kommer är jag både glad och sugen på att se en Chaplinrulle. Och faktiskt lite imponerad av Fabio Stassis arbetsseger.

Chaplin skulle ha uppskattad författarens energi, men kanske också lett i mjugg. Må så vara. Men ett äventyr var det, livet.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".