Iwar Wiklander i "Faust och Faustin and out". Foto: Ola Kjelbye

"Faust och Faustin and out" Goethe och Jelinekhybrid på Göteborgs stadsteater

Maria Edström recenserar "Faust och Faustin and out"
2:29 min

Regissören Hilda Hellwig brevväxlade med Nobelpristagaren Elfriede Jelinek och försökte förmå henne att skriva en pjäs åt sig. Jelinek var nödbedd, ägnade sig inte åt beställningar som hon sa, men till slut kom ”Faustin and out” som Jelinek kallade för en ”sekundärpjäs” till Goethes ”Faust” från 1808. Nu blev urpremiären i Zürich 2012, men den nordiska premiären av ”Faust och Faustin and out” begicks i fredags på Göteborgs stadsteater i regi av Hilda Hellwig som bearbetat såväl Jelinek som Goethe tillsammans med Lucas Svensson.

Tre kvinnor i en källare, gröna kakelklädda väggar, flickklänningar och så en stor tygdocka, Pappa, som tar vad han vill ha, när han vill ha det. Och så de små barnen som kommer och som måste bort, eldas upp i ugnen. Pappa kanske är Gud, han är allt som finns.

Här någonstans börjar Jelineks drama i Jan Lundbergs instängda kakelkällare och Åsa-Lena Hjelm, Mia Höglund-Melin och Kim Teodoridou-Bergquist är typiska Jelinek-gestalter som både lånar sig till föreställningar om Fritzl och hans hemska källare, men där Jelinek antagligen också anser att i någon mening befinner sig alla kvinnor i denna källare.

Så mullrar det till och poff kommer doktor Faust, i Iwar Wiklanders bombastiska gestalt; Goethes europeiske man som studerat allt men som inte blivit klokare för det och som till slut säljer sin själ till djävulen för att få veta och uppleva mer.

Jelinek själv har krävt att hennes pjäs spelas tillsammans med Goethes och här har man liksom sytt ihop ett lapptäcke av de båda pjäserna och det fungerar förvånansvärt väl. En glupande manlighet som tillåter sig det mesta spelar mot en Fritzl-figur som ger ordet patriarkat en ny dimension.

Men det är någonting som skaver i uppsättningen och jag tror det är i regiarbetet med skådespelarna. Den fria behandlingen av texten och i alla sceniska upptåg med tecknad barnfilm, leksakshundar och sånger som ”Hallo Pussycat” har inte sin motsvarighet i en skådespelarnas frihet.

Simon Norrthons Mefisto är så perfekt i all sin djävulskhet, Gretchen i Caroline Söderströms gestalt är instängd i ett väldigt smalt partitur, Wiklander är så totalt Faust och så Jelinek-kvinnorna som bara måste kläs av, juckas, vara hora i en liksom pornografisk representation av kvinnor på scen som börjar kännas tröttsam och som snarare vidmakthåller än undersöker kvinnans vara i världen.

Men trots detta, det är ett äventyr att följa denna hybridvärld skapad av Jelinek, Faust och Hellwig, i ett mörkt kakelklätt Europa,och där tre och en halv timme går fort, som Faust sista ord: ”dröj stund, du är så skön ändå!”

Relaterat

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".