Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Andrés Stoopendaal. Foto: Christer Ehrling

Andrés Stoopendaal: "De Federala distrikten"

Lars Hermansson recenserar "De Federala distrikten"
2:54 min

Författaren Andrés Stoopendaal väckte uppmärksamhet redan 2009 när han i tidskriften Ord & Bild begick fadermord, och sågade Lars Noréns "En dramatikers dagbok" i en psykologiserande recension som i korthet gick ut på att Norén saknade insikt om det perversa i sin fascination för judendom och nazism. Idag debuterar Stoopenaal som poet med "De Federala distrikten".

Möjligen kan man fråga sig om inte Stoopendaals recension i Ord & Bild var en akt av överföring, det vill säga att det var sina egna perversioner han projicerade på Norén och dennes intresse inför 1900-talets värsta grymheter. För raffinerat uppskjuten begärstillfredställelse är ett genomgripande tema i "De federala distrikten", liksom i Stoopendaals romandebut för tre år sedan, "Maskerad". Det knullas mindre än det sätts upp regler för det knullande som aldrig blir av.

Så här börjar dikten Glossy magazine: "Vi kan låtsas, till exempel, att jag är din storebror, en pervers och expansiv begåvning. Att jag kommer hem från militärtjänstgöringen. Vi kramar om varandra, så där. Jag säger nåt om du har vuxit en del sedan jag såg dig sist … du svarar: "Ja, det har jag väl, antar jag".

Det är täta prosadikter - ibland, som här, nyktert och avmätt berättande, men lika ofta högstämt och svårt romantiska. Kärleken mellan män och pojkar ligger i förgrunden, sexualiteten är ingen integrerad del i en helhet, den sticker ut, är ofta själva grejen - som hos Stoopendaals generationskamrater, Kristofer Folkhammar och Eli Levén.

Men jag tänker också på en annan dandy med pojktycke, Paul Andersson och hans diktsamling "Elegi över en förlorad sommar" från 1956, för dess svindlande ordrika men också egendomligt tomma skönhet. Även Stoopendaals dikter är vackra, på ett utstuderat, elaborerat sätt, men en skönhet som så envetet värjer sig mot föreställningen om en autentisk avsändare, riskerar att bli lite glatt och ointressant i längden. Maskspelet förutsägbart istället för eggande.

Ändå tror jag att jag kommer att återvända till den här boken, för den finns en egenartad språklig intelligens i den, som kan komma att bli beroendeframkallande. Och apropå bristande autenticitet och inre drivkraft, så kanske följande vackra rader är ett självporträtt av författaren:

De sade ju ofta, om jag nu minns rätt, att hans egen motor
som de gärna demolerat om de fått chansen, var ett kallt
och sociopatiskt väsen; att hans tonläge liknade yrvakna
övergrepp: oömt blåsvarta pornografiska bilder; att han
inte ägde någon inre kompass som var att lita på alls.

För egen del tror jag inte han bestod av någon motor,
kanske bara av en svartnande vallmo, som - närd av en
stickande bitter och illvillig dagg - besinningslöst spred
sig i hans inre.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".