Christina Wahldén. Foto: Malin Hoelstad.

"Den som jag trodde skulle göra mig lycklig" av Christina Wahldén

Victoria Greve recenserar
2:39 min

Elisabeth Christina, Carl von Linnés äldsta dotter och hans lärjunge, botanikern och upptäcktsresanden Daniel Solander är de verkliga förlagorna till huvudpersonerna i den nya romanen, ”Den som jag trodde skulle göra mig lycklig”. 

Titeln är tagen från ett brev som Daniel Solander skickade till Linné, och runt den meningen har författaren Christina Wahldén diktat den ofullbordade och olyckliga kärlekshistorien mellan Daniel Solander och Lisa Stina. 

När kasuarhonan lagt sina ägg sägs det att det sen är hannen som ruvar dem och tar hand om ungarna medan honan ger sig av på nya äventyr.

Lisa Stina vill studera den stora strutsfågeln, för att se om vi människor kan lära något av den, men slänger utkastet till sin vetenskapliga studie på elden. För hur ska hon kunna studera kasuarer, som hör hemma i mangroveskogarna på andra sidan jorden, när hon bor i Sverige, som hennes kära far vetenskapsmannen Linné påpekar.

Samtidigt reser Linnés gamla lärjunge, och Lisa Stinas förlorade kärlek, Daniel Solander just dit, till Australiens kust på sin stora botaniska upptäcktsfärd med det brittiska skeppet Endeavour.

 Det här är en bok om olycklig kärlek, men det gäller lika mycket Lisa Stinas hopplösa kärlek till vetenskapen. Trots att hon publicerar en vetenskaplig artikel, och anses vara Sveriges första kvinnliga botaniker får hon aldrig får utbilda sig och hennes kunskapstörst drunknar i hushållsjobb.

Hon och Daniel Solander är två intellektuella i samma tid, men med vitt skilda villkor. Den ena fick öar och land uppkallat efter sig. Den andra glömdes efter sin död, och begravdes i en omärkt grav.

Det är en klassisk feministisk strategi att uppdatera historien genom att komplettera den med fler berättelser än de vita vetenskapsmännens. De som ”upptäcker”, systematiserar och skjuter. Samlar på växter, djur och människor.

 Och även om boken till största del är skriven i tredje person ur omväxlande Lisa Stinas och Daniels perspektiv så är berättelsens enda jag en aborginkvinna som ser det brittiska skeppet komma, i sin tur beskriver inkräktarna och förebådar den kolonisation som ska komma. Det är hennes perspektiv vi bjuds in att identifiera oss med. Det är en sorts statement.

Men kanske är det också just de goda föresatserna som blir bokens svaghet.

Berättelsen blir för pedagogiskt uppbyggd och utbyggd. Allting förklaras av den allvetande berättaren. Såväl växternas namn och egenskaper, som huvudpersonernas innersta känslor och tankar. Det tippar över till läromedelsprosa och det är synd, för även om jag tycker väldigt mycket om berättelsen vill jag inte bli skriven på näsan. 

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".