Oscar Isaac spelar folksångare i "Inside Llewyn Davis". Foto: Noble entertainment

"Inside Llewyn Davis" av Ethan och Joel Coen

Katrina Wikars recenserar "Inside Llewyn Davis"
2:15 min

Fargo. The Big Lebowski. Barton fink. Och åtskilliga andra. I 30 år snart har de amerikanska bröderna Joel och Ethan Coen gjort film efter film. Kastat sig mellan genrerna. Nu är det dags för "Inside Llewyn Davis". En film som vann Grand Prix i Cannes förra året och där musiken är lika viktig som handlingen. Katarina Wikars förflyttar sig till The Gaslight Café.

Tiden går inte framåt, snarare i en loop. Det är Village, NYC, 1961. Inside Llewyn Davis" är inne i huvudet på en inte helt sympatisk snygg folksångare en slaskig gråmuddig vårvinter. Han sover på olika soffor, försöker få förskott, konkar runt på kartonger med osålda LP-skivor. Det enda som länge händer är att han jagar en röd katt som han låst ute och tappat bort.

Man kan ana att bröderna Coen eller snarare scenograferna och attributörerna fullständigt älskar sitt återskapande av en beigebrun lite noppigare värld. Skyltarna, vinylskrapet, pullovrarna. Som när tyska filmskapare bygger sitt DDR in till sista plastträlisten.

Kan det härvar en längtan tillbaka till en mer taktil värld, när musiken gick att röra vid? Dave van Ronk hette musikern som är en sorts förlaga till huvudkaraktären, och hans exfru och kompisar är ganska arga för att filmen framställer den här epoken som så sunkig.

Det var mycket mysigare i verkligheten, säger de. Filmens Llewyn Davis försitter alla chanser, missar engagemang genom att sjunga sina mest deprimerande sånger som det inte går att göra några pengar på, får flickvännen att hata sig genom att vela runt och inte ta nåt ansvar.

Ändå är det något djupt sympatiskt över en film där minsta biroll får blomma ut, den uråldriga sekreteraren, en oformlig jazzmusiker med kryckor och häxkonster hoptryckt i ett baksäte.

"Inside Llewyn Davis" må vara en film man inte behöver analysera efteråt men som är alldeles underbar medan den pågår. Varje scen sig själv nog. Nja, inte riktigt kanske. Men paradoxalt nog är det bristen på framåtrörelse och den sparsmakade dialogen som gör den här filmen så sevärd.

Joel Cohen säger själv att de slängde in katten då de kom på att det inte fanns någon intrig. 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".