Maria Sid som Disa i Hallåhallå. Foto: Peter Widing.

"Hallå hallå" av Maria Blom

2:33 min

Den svenska regissören Maria Blom slog igenom med Masjävlar som fick hela Sverige att skämta om att "jobba med data". Med fjärde långfilmen Hallåhallå återvänder Maria Blom till Dalarna och kontrasten mellan storstad och landsbygd.
Emma Engström har sett filmen och funderar över ett udda svenskt beteende.

Visst är den lustig, den svenska egenheten att aldrig sluta hälsa. Som i scenen från Hallåhallå, där det eviga utbytet av hej och tjena snabbt blir en språklig ökenvandring hand i hand med andra tomma uttryck som Joråsåatt...håhåaja.
Maria Blom är skicklig på att utvinna humor ur den sociala osäkerhetens krumbukter. Hon gjorde det med självironisk sting i Masjävlar. Men när hon nu tar sig an medelåldern blir det mindre av svartsynt skratt och mer av mustig livsvisdom.

I centrum står undersköterskan Disa, motvilligt frånskild från Laban. De flyttade från Stockholm till Falun för att uppfostra barnen i en lugnare miljö, men som deltidsförälder blir det tydligt att Disa inte har rotat sig. Den nya lägenheten står ouppackad och vänner har hon inte hunnit skaffa sig. Så vad gör man med sitt liv som övergiven 40-åring utan självförtroende? Blir förälskad på nytt förstås, i en barnkär man som är barfota och lagar mat på samma självklara sätt som livsstilsoraklet Ernst Kirschsteiger.

Någonstans där börjar jag skruva på mig och skriver i blocket "frustande arbetarklass". För istället för levande människor befolkas Hallåhallå av klichén Vanligt Folk på landsbygden. Ann Petrén som var underbart sorglustig i Masjävlar har här ett tunnare material som den bittra kvinnliga kollegan som tycker att Disa ska rensa bort spindelväven mellan benen med ett ligg.

Någon undertext finns inte. Det som sägs till oss åskådare sägs rakt ut och temat är att inte skämmas för sig själv, trots att man är övergiven och 40. Men om man ska göra en film om den komplexa känslan skam krävs finare verktyg än de Maria Blom använder. För som persongalleriet är även symboliken grovhuggent, med tapetlager som dras av för att skildra hur Disa kommer närmare sin kärna. Eller det att rollfigurerna är klädda antingen i helrött eller blått, som ett sätt att visa hur närvarande de är känslomässigt.

Tur då att en elak äldre patient gör entré på Disas avdelning och ger både huvudpersonen och filmen efterlängtad råg i ryggen. I sista sekunden får titelns hälsningsfras något som i alla fall liknar mening.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista