Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Lennart Sjögren. Foto: Eva Finder

Lennart Sjögren: "Kalla mig Noa"

Göran Sommardal recenserar "Kalla mig Noa"
3:14 min

Poeten Lennart Sjögren debuterade redan 1958, har kommit ut med ett tjugotal diktsamlingar sedan dess och tagit emot Sveriges Radios lyrikpris - bland många andra. Hans nya bok heter "Kalla mig Noa" och Kulturnytts recensent, Göran Sommardal. 

Den förste poetiske Noa jag kommer att tänka på i samband med Lennart Sjögren är inte Gubben Noak, Fredmans sång n:o 35, utan Sånger ur Noas natt, den svit dikter som kom att ingå i Ragnar Thoursies debutsamling Emaljögat från 1945. Hos Thoursie är Noa överleva­ren efter Världskriget, nazismen, världskatastrofen, det historiska mörkret. Men också den som skall ta sig an den nya världen.

Lennart Sjögrens Noa, han som här framträder i helfigur rakt igenom hela dikten, är på samma gång en mer tvetydig och privat figur, för vilken världen före och under och efter den stora syndafloden inte är liktydigt med treenigheten en hotande katastrof, en rädd­nings­aktion och en hägrande framtid.

I Lennart Sjögrens dikt är Noa inte någon symbolgestalt utan mer en poetisk och sinnevärdslig projektionsyta för världens dårskap och grymhet, livets hård­het och dess säll­synta försonlighet. Alltings oavbrutna Gentagelse, undergång och åter­födelse.

Under hela läsningen förefaller det mig helt logiskt att det är Lennart Sjögren som åter­upptar Noa-bilden från Thoursie. Även om bilden hos den förre är förbunden med den mörkerseende optimismen och hos den senare knyts ihop med en allt svartare realism inför en värld där allt återgår till djur och kroppar, liv och död, så har de gemen­samt den iakttag­el­se av verkligheten som är diktens fundament: ett slags kärvt sjungande anslag, utan varje poetisk tveklang.

Det människorna tillsammans återuppbygger, föder upp och brukar, plöjer och be­ar­betar, innefattar också nya syndafloder, nya krig och ånyo missämja.

Och precis som hos Thoursie är Sjögrens språk tungt och precist, lätt och out­smyckat. I en världen som ännu inte är gudlös, men redan präglad av sin gudomliga frånvaro. Männi­skan är för alltid ensam bland djuren. Kroppen är ensam med sina minnen.

Och precis som Bengt Holmqvist en gång beskrev Thoursie, är också Lennart Sjögren en särpräglad poet som "[aldrig] ställer sig på särlingens plattform", "inte [höjer] rösten" utan talar obedövat in i det sista:

Som barn tillbad jag de gudar
jag blivit lärd att tillbe
jag dyrkade de härskare
jag var tillsagd att dyrka
jag övergav dem sedan
de drogs själva bort i stormen
i regnet dolde de sig. 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".