Småbrukarparet Tea och Albert Johansson i Nyåker 1956 (beskuren). Foto: Sune Jonsson

Sune Jonsson: "Livstycken"

Mikael Timm recenserar Sune Jonsson: "Livstycken"
3:16 min

Ända från slutet av 50-talet till sin död 2009 var Sune Jonsson en av Sveriges mest älskade fotografer, trots eller kanske tack vare, att han för det mesta höll sig till samma motivkrets: människor i ödebygder. För några veckor sedan invigdes Sune Jonsson Center för dokumentärfotografi i Umeå och nu kommer en fotobok på över 300 sidor med ett urval av hans bilder.

Jaha, Sune Jonssons bilder. Igen. Vad är det som är så märkligt med dem? Jo, för att säga det på ren Stureplanssvenska:

Fett många sura norrlänningar som glor lite vid sidan av kameran.

Inte så hög hipsterfaktor alltså. Men märkligt är det.

Just de buttra inlandsborna är själva poängen, det som drar.  Som får Sune Jonssons fotoböcker att vara så dyra på antikvariaten, som genererar nya utställningar.

Sune Jonsson är en av Sveriges mest älskade fotografer men han är inte representativ för svenskt dokumentärt foto, det nya muséet till trots. Han sökte inte det starka uttrycket, han gick sällan nära med kameran, han var inte upprörd. Han beskar inte häftigt, ville inte ha dramatisk oskärpa.

Han är visserligen påtagligt subjektiv, men ännu påtagligare inåtvänd. Han utgår från att det liv han visar är dödsdömt. Det finns mer av Marcel Proust än av Street photography över bilderna.

Den här stora fotoboken är trots titeln, Livstycken, en hopplöshetens diktverk. Men en stolt hopplöshet av det slag man kan se i John Fords tidiga västernfilmer. Ödesmättat, slutgiltigt. Accepterande. Människa och landskap är ett, formar varandra.

Bland alla bilderna i den nya boken ser jag bara en enda människa som ler, en flicka som leker brud på en mörk äng. Hennes leende är tveksamt, hon håller sina tankar för sig själv. En bild är rolig: en pojke visar en bild för en ko. Alla andra bilder är mollstämda.

Den brittiske fotohistorikern Val Williams som skrivit förordet och gjort urvalet kopplar Sune Jonsson till de så kallade humanistiska fotograferna, dit man räknar de franska fotografer som tog bilder av lekande barn med en baguette på Paris gator, älskande par, clocharder. Men Sune Jonsson sökte inte det levande ögonblicket utan evigheten. En ensam flicka i en skolsal, ett ensamt brudpar utanför en träkåk, en ensam gårdfarihandlare på livets ensamma enskilda väg.

Sune Jonssons bilder blir ett rekviem över något förlorat och det understryks ytterligare av hans utmejslade, poetiska texter. Han var en nästan lika bra författare som fotograf, hans tidiga böcker är unika känslolegeringar av ord och bild.

Men Sune Jonsson var ingen entydig konstnär. Det finns en intressant skillnad mellan hans ofta uttalade kritik mot det moderna samhället som tog död på de miljöer han älskade och bilderna som inte alls agiterar, som är sig själva nog.

Hans fotografier påminner mig om Chagalls svävande figurer. Bägge avbildar arkaiska tillstånd. Men till skillnad från Chagall visar Jonsson föga glädje. Jord är tyngre än ande. Kropparna drar oss nedåt, mot mörkret.

Det är ett enastående livsverk. Massivare än hela Stureplan.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".