Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

"Her" av Spike Jonze

Nina Asarnoj recenserar "Her"
2:31 min
Joaquin Phoenix spelar huvudrollen i "Her". Foto: UIP

Spike Jonze långfilmshistorik består egentligen bara av fyra filmer. Men det är fyra mycket speciella verk. Han debuterade med "I huvudet på John Malkovich" 1999 och 2002 kom "Adaptation", båda med manus av Charlie Kaufman.

De två senaste filmerna har Spike Jonze skrivit manus till själv, "Till vildingarnas land" och nya filmen "Her". Filmen har redan Golden Globe-belönats och är Oscarsnominerad. "Her" handlar om kärleken mellan en man av kött och blod spelad av Joaquin Phoenix och den virtuella kvinnan Samantha som fått röst av Scarlett Johansson.

Idén om en kärlekshistoria mellan en levande människa och en programmerad drömtjej är fantastiskt barnslig och precis rätt i tiden. Just när tidningarna exploderar av mobilkritiska texter och analyser av hur de sociala medierna konkurrerar ut våra närmaste relationer. När det inte längre är science fiction med lekparkshubbotar eller telefonmissbrukare.

Just när overkligheten och alienationen peakar, då bildsätter Spike Jonze en av våra mest förbjudna fantasier. Den om att slippa hela det här okontrollerbara mänskliga känslopjunket. En gång för alla. Nu är jag kär. Nu är jag inte kär. Skilsmässa. Hej Då!

Huvudpersonen i "Her" har blivit dumpad. Säkert på goda grunder. Nu sitter han i sin glasade Los Angeles-lägenhet och livet är ett enda ekande tomrum. Det multifunktionella kontoret är en pastellfärgad mardröm. Joaquin Phoenix är liksom uttryckslös i sin roll som överårig mustachprydd pojke i smårutig skjorta.

Äktenskapet spelas upp i återblickar, drömlika sekvenser av intimitet och förälskelse. Har det hänt eller inte? Var han där eller inte? Spike Jonze målar upp en högteknologisk ensamhet. Men plötsligt spirar i detta designvakuum något som liknar intimitet.

Samantha är en artificiell intelligens, men följsam, empatisk, humoristisk. Hennes röst är så verklig, hon lider så djupt av sin kroppslöshet. Hon vill så gärna vara nära. Jag värjer mig mot denna bisarra parbildning, men Spike Jonze lyckas faktiskt övertyga mig om att den här relationen är lika verklig eller overklig som alla andra.

Och trots filmens klaustrofobiska tendenser är själva tankeexperimentet underbart befriande. Frågan är bara om kärleken är enklare om den ena parten är programmerad? Det är den förstås inte.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".