Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Per Lindberg: "Röstningen är avslutad"

Publicerat torsdag 13 februari 2014 kl 11.30
Lars Hermansson recenserar "Röstningen är avslutad"
3:02 min
Per Lindberg. Foto: Inger Bladh

Poeten Per Lindberg har sagt om sig själv att han "tycker om allt som är kommunalt, parker, torg, simhallar etc". Han debuterade 1987 med diktsamlingen "Välkommen att passera", och har sedan dess har publicerat sig ytterst sparsamt. Det har gått åtta och elva år mellan böckerna ibland. Idag är det dags för opus nummer fem, "Röstningen är avslutad".

Jag är inte den första kritiker som gör en poäng av att titeln på Per Lindbergs första bok, "Välkommen att passera", är signifikativ för den poetik han odlat sedan dess. Hans dikt är ofta så välkomnande i sin bildrika och lite tranströmerskt allmänpoetiska tillgänglighet att man lätt passerar utan att utan lägga märke till den, det vill säga läser vidare utan att förundras.

Man kan tycka att poeten får skylla sig själv som inte brytt sig om att göra sig mer speciell, skapat sig en tydligare nisch på poesimarknaden, eller så lägger man skulden på sig själv som läsare och säger: skärp dig, poesi är väl inte någon jävla idoltävling, läs vad som står där boksidan.

Till exempel det här: "Du öppnade mina byxor/och tog fram ett zebrahuvud/som du leende smekte/med båda händerna." Den bilden för lust och potens eller vad det kan vara har då jag aldrig stött på förut, och när fåglarna utanför fönstret några rader längre ned räknar varandra "med små nickningar" är jag också med på noterna, även om jag tycker mig känna igen bilden någonstans ifrån, jag menar att många småfåglar sitter och nickar på balkongräcken och trädgrenar kan ju inte ha undgått någon, men att de just räknar varandra, det är fint på något vis. Men varför då?

En fråga som för oss tillbaks till det allmänpoetiska. Att på det där sättet förgulliga djuren genom att ge dem mänskliga egenskaper, är ju ett stilgrepp i västerländsk kultur från Bibeln till Disney. Och som obotlig modernist (åtminstone delar av mig) vill jag ibland att poesin ska bryta med traditionen och göra nytt, i den mån det nu går, om inte annat, i det här fallet, för att lämna djuren ifred, låta de vara djur och inte något slags halvmännskor. Den där rörelsen från att vara med på noterna till att sätta mig på tvären drabbar mig flera gånger under läsningen av Lindbergs nya bok.

Jag märker att det inte är så många dikter jag kan läsa med bibehållen förundran flera gånger, kanske bara fyra, fem stycken. Och kanske är inte det så illa, att fyra, fem dikter av femtio kan få en gammal poesiräv som jag att kapitulera om och om igen. Jag märker att det oftast sker när Lindberg som i titeldikten till exempel försöker gestalta medvetandetillstånd han inte har ord för, när han inte kan falla tillbaka på hantverksskicklighet, utan måste riskera något, nämligen att vara dålig, för att kunna lyckas. Det är då det blir spännande.

Och så förstås när han är rolig, på sitt mycket Lindberska sätt, till exempel så här: " Hej då allihopa, nu ska jag åka hem och vända aggressiviteten inåt."

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".