Mats Kempe. Foto: Maria Annas

Mats Kempe: ”Det jag redan minns”

Maria Edström recenserar "Det jag redan minns"
2:16 min

Mats Kempe är en författare som håller till i den mer lågmälda prosan, gärna i novellform som i debuten 1996 med ”Jag minns aldrig mina drömmar”. Nu i dag kommer hans sjunde bok, också den en novellsamling ”Det jag redan minns” där alla berättelserna utspelas i ”den animerade staden”.

Redan titeln pekar ut färdriktningen - ”Det jag redan minns” visar att vi inte befinner oss inte den vanliga tiden och rummet utan graviterar runt den här sällsamma ”animerade staden” som bara finns där mitt i vanliga gamla Sverige. Novellerna hänger ihop som olika röster i en mångröstad roman, alla är unga och alla har hamnat i den här märkliga dimensionen som staden utgör. 

Att ett science fiction-stråk börjar förnimmas i samtidsprosan är kanske inte så förvånande, vi lever ju på sätt och vis i en annan verklighet, i en annan berättelse än i den rent fysiska nuförtiden. Hos Kempe befinner sig alla gestalterna också just i en historia som håller på att skrivas av någon annan och är på intet sätt herrar över sina liv.

Någon upptäcker att alla andra kan skruva av sig olika kroppsdelar, nån förvandlas till en fågel, nån får besök av ett kaffe-och vinsurplande spöke. Samtidigt är Kempe som vanligt mästerlig på att beskriva det vanliga, att i jag-form liksom försåtligt skriva fram ett slags normalitet men där någonting annat ekar i raderna.

En av flera noveller som handlar om den mobbade Gregory är dedicerad ”Till Ray” och det är inte svårt att se ett rakt nedstigande från den amerikanske SF-författaren Ray Bradburys historier som också dubbelexponerade ett vanligt amerikanskt medelklassliv med en annan slags verklighet.

Ibland blir det riktig samtidskritik, i ett slags fientligt övertagande av Sherlock Holmes och Watson som görs av den animerade staden blir det uppenbart i de nu erbarmliga historierna att deras liv inte längre skrivs av Conan Doyle.

Jag gillar den här boken och de frågor den ställer. Var levs egentligen våra liv i ett avförtrollat universum? Kanske lever vi bara vidare i berättelsen om oss och det spöklika i Kempes nya bok är känslan att vi alla kanske lever i den där animerade staden, i staden där vår historia skrivs av någon annan.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".