Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Stig Larsson: "VD"

Anneli Dufva såg VD på Stockholms Stadsteater och när det först begav sig
2:41 min
Cecilia Forss, Helena Bergström och Anastasios Soulis i V.D. Foto: Petra Hellberg

Författaren och dramatikern Stig Larssons mest kända pjäs - det är V.D. Den blev en stor framgång när den sattes upp i regi av honom själv på Dramaten på 80-talet. Nu är det dags för V.D igen. Nu på Stockholms Stadsteater, i regi av Edward af Sillén, tidigare känd för att ha skrivit manus till t.ex melodifestivalen. Sillén har också bearbetat pjäsen. Kulturnytts Anneli Dufva gick på premiären i helgen, med minnet av originaluppsättningen med sig.

"Det mest effektiva jag skrivit, med samma självklarhet som Beatles She loves you - den kommer att spelas om 200 år". Så sade dramatikern Stig Larsson om pjäsen VD när jag intervjuade honom på 90-talet . Och det är en effektiv pjäs, en på alla sätt genomförd dramatisk situation, begränsad både i rummet och i tiden. En lägenhet, där ett ungt par bor; en enda kväll, när vd:n, den enes chef oannonserat kommer på besök. Ett maktspel där vd:n får paret att mot betalning gå med på diverse förnedrande handlingar.

När den uruppfördes 1987, i regi av Larsson själv,  var det Ernst-Hugo Järegård som spelade V.D, sataniskt manipulativ. Lägenheten, kläderna, möblerna, tiden var: grå.

Det grå var då också som en nidbild av folkhemmets färglösa liv. Det var en medvetet kall, därmed kuslig - och politisk - uppsättning.

Nu är det annorlunda. Det grå har blivit grällare, folkhemmet finns inte längre och vd har blivit en kvinna. Helena Bergström, som då gjorde sin scenskolepraktik på Dramaten i rollen som den unga kvinnan - är nu både mogen och meriterad som skådespelare - och nu är det hon som gör V.D.

Allt går lite snabbare, är lite snyggare. De unga i ensemblen är yngre.

Men vad säger den nu?

För pjäsen ligger ju där, i botten - med sina skruvade vändningar och Helena Bergström är ju bra - oberäknelig och humoristisk i rollen, raspig i rösten, lite röjig, i höga blanka pumps och elegant dräkt. Programbladet har en lång text av en genusvetare. Förutsättningarna finns och jag vill verkligen att det ska hända något med min blick eller mina insikter! Men det gör inte det.  Och kusligheten - den skymtas knappt.

För såväl Peter Holms scenografi - i all sin vänliga vanlighet, med ljusblå köksluckor och tvåsitssoffa som Edward af Silléns både bearbetning och regi och den väldigt unga och i dubbel mening  fräscha ensemblen, gör allt liksom -  gulligare… Alltmer börjar det likna en sitcom på tv. Frågan om makt blir aldrig brännande, inte frågan om klass heller - och då blev det visst mest bara underhållning kvar. "Lite knasigt!" som V.D säger.

Anneli Dufva

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".