Jonas Malmsjö och Anna Björk i "Gertrud". Foto: Sören Vilks

"Gertrud" på Dramaten

Jenny Aschenbrenner recenserar "Gertrud" på Dramaten
2:31 min

Hjalmar Söderbergs drama "Gertrud", om en gift kvinna som hellre lämnar sin man och sin ärbara ställning än lever utan äkta kärlek, gjorde skandal när den hade premiär 1907. Då på Dramaten i Stockholm, och nu sätts den återigen upp på nationalscenen i regi av den brittiska regissören John Caird.

De sitter i formation. Männen, modern och Gertrud. De är klädda i sammet och brokad. De talar med utstuderad omständlighet, varje replik utsagd som det lilla stycke litteratur det är.

John Caird gör det inte alldeles enkelt för oss att dras med i Gertruds brinnande längtan efter autentisk kärlek i en förljugen tid. Han stiliserar och teatraliserar. Han gör något samtidigt tidlöst och daterat av detta en gång så moderna drama. Otidsenlig i den manierade replikföringen och nationalscensdramatiska gestiken. Placerad utanför tiden i det tomma scenrummet med publiken på fyra sidor runt den lilla fyrkanten.

Det kliar obekvämt till en början, känns sökt och stelt. Men så händer något. Tomheten ger återklang, ekoeffekten har sin verkan. Jonas Malmsjö som fullblodskarriäristen Gustav, Gertruds make, pressar det skälvande sårbara upp till ytan på denna slickade opportunist till man.

Anna Björk ger sin Gertrud eftertryck, gör henne beskäftig i bemärkelsen kämpande och kontrollerad kvinna, med bestämda små gester och en orubblighet i dockrösten som för fram Hjalmar Söderbergs underbara repliker - så rättframt sanningssägande att de skär genom tidslagren.

Den belevade klassens förljugenhet har ingen tidsbegräsning. Det är samma spel för gallerierna då som nu. Samma tomma poserande i kärlekens namn.
Svagheten i svalheten blir istället passionen, den mellan Gertrud och hennes unge älskare Erland, där slår inga gnistor, det enda vi ser är poserna.

Samtidigt framträder Gertrud som en modern kvinna i konflikt med tre män fast i forna former - maken Gustav som vill bygga det trygga lilla hemmet med lilla duvan väntande i fönsterkarmen medan han tar sig an världen. Den unge älskaren Erland som bara ser horan i henne när hon väl fallit. Den tidigare kärleken Gabriel, den store författaren som ser kvinnan som konstens fiende.

Ingen av dessa förmår älska så som Gertrud vill. Nej, kräver. Än i våra kärleksdyrkande tider känns hon kompromisslös på gränsen till självdestruktiv.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".