Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
"Mig äger ingen" på Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Petra Hellberg

"Mig äger ingen" på Stockholms stadsteater

Maria Edström recenserar "Mig äger ingen"
2:32 min

Åsa Linderborgs självbiografiska bok ”Mig äger ingen” från 2007 blev en omedelbar succé och strax lockades teatern, 2009 hade Emma Boströms dramatisering premiär på Teater Vestmanland. Boken har nyss filmatiserats av Kjell-Åke Andersson och teaterregissören Michaela Granit har satt upp den i förnyad bearbetning på Riksteatret i Norge för några år sen. I fredags hade hennes uppsättning premiär på Stockholms stadsteater.

Styrkan i Åsa Linderborgs vackra och omsorgsfulla bok ligger mycket i den fysiska detaljen – i beskrivningen av faderns, härdarmästaren Leif Boris Anderssons plånbok, i hans obduktionsprotokoll, i beskrivningen av hur han nogsamt inreder hemmet med lampetter och gardiner men försummar sin och dotterns hygien.

Faderns kropp, hans dofter, hans drastiska stil och omsorger blir den föräldrakropp i den stora samhällskroppen som barnet Åsa cirklar runt i ett slags vuxenblivandets omloppsbana.

Att historien lockar till dramatiseringar är inte förvånande, metallverken i Västerås, mammans ryska rötter och kommunistiska liv: politik, arbetarklass och samhällets hela strukturomvandling. Och så pappan och flickan och flaskan.

Nu här på Stockholms stadsteater är det Emma Boströms dramatisering från Teater Vestmanland som ligger som grund även om regissören Michaela Granit gjort sitt till. Men grundidén i att rada upp handlingen någorlunda kronologiskt - även om man här börjar i begravningen och blickar tillbaka – den ligger fast.

Projektioner från cykelturen i den kalla Västeråsmorgonen, fabriksskorstenarnas bolmade pumpar i bakgrunden på denna kavalkad där scenerna liksom ska prickas av. Ensemblen jobbar på i många olika roller, många scenväxlingar men allt känns tyvärr igen som en lite tokrolig, naivistisk berättarteater av känt svenskt märke och som gärna används så fort det ska handla om arbetarklassen, vilket börjar kännas aningens enerverande.

Marina Nyströms Åsa får en lite otacksam roll av konferencier i detta slags dramaturgi och hon är bäst tillsammans med fadern i Lennart Jähkels väldigt ja, renhåriga och känsliga porträtt.

Han fångar humorn, smärtan och komplexiteten och är den här föreställningens absoluta behållning. Där fångas i alla fall något av kärnan i Linderborgs rika bok men i övrigt kunde man tänkt många varv till i dramatiseringsverkstaden. Till exempel skulle man kunna fråga sig; är det här en pjäs egentligen eller ska vi be den här författaren vi gillar så mycket att rentutav skriva en?

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".