Roger Storm och Josef Säterhagen i "Frankenstein". Foto: Anders Alm

Frankenstein på Norrbottensteatern och Sam Ghazis romandebut "Sången om det kinesiska rummet"

Maria Edström recenserar
3:04 min

En Sverigepremiär och en romandebut som båda handlar om artificiellt liv och intelligens. På Norrbottensteatern hade pjäsen ”Frankenstein” av britten Nick Dear efter Mary Shelleys roman svensk urpremiär i helgen, i regi av Martin Sundborn som också står för översättningen tillsammns med Benjamin Quigley. Och efter en uppskattad lyrikdebut 2007 har författaren och läkaren Sam Ghazi romandebuterat med ”Sången ur det kinesiska rummet”.

Maria Edström har sett monstret på Norrbottensteatern och läst om roboten i Ghazis bok.

Den första gotiska romanen har Mary Shelleys ”Frankenstein” kallats, om den unge doktor Frankenstein som skapar en varelse av döda kroppar och likdelar. Skriven 1818 som en dov underström till den industrialiserade, vetenskapliga och framstegstroende tid som var på väg.

Och kanske inte den första, men definitivt en av de science-fictionanstrukna romaner som skapar en liknande underström i vår tid, får man räkna Sam Ghazis formsäkra romandebut ”Sången ur det kinesiska rummet”. Där finns också människans skaparglädje och triumf som förbyts i skräck och oro när kontrollen över den ”skapade” brister.

På Norrbottensteatern har Martin Sundbom regisserat och skrivit ny musik till Nick Dears faktiskt rätt effektiva dramatisering av Shelleys roman. Musiken ackompanjerar väl ett dimhöljt Europa där människan fortfarande är bunden till jorden och naturen och där en varelse likt den Frankenstein skapat väcker närmast vidskeplig skräck.

Och i den här uppsättningen som tydligt har inspirerats National Theatres förlaga, är Victor Frankenstein en ung arrogant man med lätt hybris och klara känslomässiga anknytningsproblem, mycket elegant gestaltad av Gustav Ekman Mellbin. Josef Säterhagens Varelse har de obligatoriska sömmarna i huvudet, går snabbt från att vara kropp till att också bli hjärna och medvetande, lär sig uppskatta och recitera Miltons dikt ”Paradise Lost”.

I Sam Ghazis roman är vi någonstans i ett framtida Stockholm, innerstadskärnan på dekis och med hologram, bilar med tre hjul och robotar. Som Cepheus – tillverkad enkom för att arbeta, här för att blixtsnabbt kunna ställa cancerdiagnoser efter en ilsnabb blick med sitt enda öga i mikroskopet.

Ghazi skriver en klar, ren och exakt prosa i en lite spröd och oroande ton, pendlar mellan det poetiska och vetenskapliga vilket rimmar väl med bokens tema. Även här fungerar människorna dåligt tillsammans med sina skapelser, till exempel på en fest på avdelningen beter sig en av de beskänkta forskarna hotfullt och svinigt mot Cepheus. Och precis som Shelleys Varelse vill vara med i gemenskapen och få närhet och kärlek vill Cepheus också något annat med sitt ”liv”, vara fri att skapa och kunna vägra tvångsarbete.

Så både Varelsen och roboten lär paradoxalt istället sina skapare någonting viktigt om människan och hennes behov – såväl i 1800-talets som i en tänkt framtids förlorade paradis. 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".