1 av 3
Annika von Hausswolff, Utan titel (med bubbla), 1997, Norrköpings konstmuseum
2 av 3
Ingrid Orfali, The Sucker, 1989, Göteborgs konstmuseum.
3 av 3
Eva Klason, ur serien: Le troisième angle. Ur Hasselbladstiftelsens samling.

"Mellan verkligheter" på Göteborgs Konstmuseum

Just visas samtida svensk fotografi i den stora utställningen "Det synliga" på konsthallen Artipelag på Värmdö utanför Stockholm. Som en del av samma projekt visas utställningen "Mellan verkligheter", med svensk foto från 1970 till 2000 på Göteborgs Konstmuseum.

Måns Hirschfeldt, du har sett "Mellan verkligheter".. Men först.. Hur hänger de här utställningarna, "Det synliga" och "Mellan verkligheter" ihop?

Ja, båda utställningarna är del av ett avhandlingarbete som Niclas Östlind ska lägga fram till sommaren. Östlind har tidigare bland annat varit intendent på Liljevalchs i Stockholm, men redan finns två rejäla publikationer, jättekataloger till de här två utställningarna

Men på Göteborgs Konstmuseum är det tre decennier som står i fokus?

Precis 70- och 80- och 90-talet och allra mest i fokus står väl det skifte som man visa på inträffar under de här tiden?

Vad är det för skifte?

Grovt skisserat går trenden från att att fotografiet är dokumentärt och svartvitt och ställt i samhällets tjänst på 70-talet, via ett mer inåtblickande 80-talet, fortfarande svartvitt, men inte lika kontrastvasst utan mer av gråskalor och tydligare konstnärliga anspråk - och så fram till att fotografi på 90-talet blir en helt central del av samtidskonsten. Det exploderar i färg, större bilder, och med ett helt andra motivval, ofta genomarrangerade.

Så det är resa genom hur synen både på själva knäppandet, på motivet, fotografens roll och självbild och på vilka frågor fotografiet ställer om samhället och till betraktaren.

Kan du ge något exempel?

Ja, ett tydligt exempel på hur man jobbar är att 90-talet är uppvisat så som man också kunde se det då på galleriet. Stora bilder, ibland arrangerade i mönster, eller liggande på golvet, medan 70-talets dokumentära fotografi främst visat i montrar där det ligger fotoböcker och rapportböcker och politiska resereportage, för det var så bilderna ofta nådde publiken då.

Och det är rätt smart tänkt tycker jag, men det innebär också att vi inte ser så mycket av 70-talets bilder på fotopapper och det blottar väl också den obalans som jag tycker är den här utställningens problem.

Okej, vad för problem?

Det blir väldigt lite från 70-talet och rätt mycket är dessutom inte dokumentärt utan finns med för visa på att det förstås också fanns andra tenderser, vilket ju är viktigt och helt riktigt att göra, och även när det gäller 80-talet så visar man i sin tur bilder som inte bara är typiska utan också pekar tillbaka den dokumentära traditionen till exempel.

Men när man kommer till 90-talet, som är rikligast representerat, då finns ingen annan fotografihistoria än samtidskonstens, ingen kvardröjande dokumentarist eller svartvit mörkrumspulare gör sig liksom besvär.

Och då skriver man historien på olika sätt för de olika decennierna, på 90-talet vill man understryka tendensen, på 70-talet visa på undantagen. och ja där av obalansen.

Där med inte sagt att det inte finns en enorm massa bra fotografer utställda här, från Eva Klasson, Tuija Lindström, Anders Petersen, Annika von Hausswolff, så jag, man kan också ha stor behållning när man se till de enskilda bilderna.

Relaterat

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista