Ur "Metalhead". Foto: Njuta films

"Metalhead" av Ragnar Bragason

Emma Engström recenserar "Metalhead"
1:29 min

Hårdrock som bot mot sorg, om det handlar den bioaktuella isländska filmen "Metalhead". Den tävlade på Göteborg filmfestival och bjuder på en hel del klassisk hårdrock av band som Judas Priest och Megadeath. Emma Engström har sett filmen och funderar på om musik kan göra både ont och gott.

Det finns en teori i vården som säger att det går att dämpa smärta genom att tillföra ny smärta. För flickan Hera i det isländska dramat Metalhead blir teorin i praktiken en räddningsplanka. För vad kan hjälpa bättre mot ångest än en rejäl headbanging?

När Heras hårdsrocksälskande bror dör i en traktorolycka är det enda som hjälper mot sorgen och självklandret att dra upp volymen tills Judas Priest vrålande gitarrer stänger ute allt annat. Hon växer upp som ett äkta metalhead, men eftersom övriga familjen inte heller lyckas komma vidare i sin sorg blir hårdrocksidentiteten både ett fängelse och en väg mot frigörelse.

Metalhead är ett välgjort drama, med allt vad det innebär av psykologisk trovärdighet och karaktärsutveckling. Men här finns också svarta humor. Och det som gör filmen verkligt minnesvärd är att regissören och manusförfattaren Ragnar Bragason bryter med synen på vad en destruktiv kvinna är. Han vet att smärta föds kreativitet som kan omsättas i musik, konst och film. Kanske den bästa smärtlindring som finns.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".