Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Kristian Lundberg: "Det här är inte mitt land"

Publicerat fredag 28 februari 2014 kl 12.31
Mattias Hermansson recenserar "Det här är inte mitt land"
(2:19 min)
Kristian Lundberg. Foto: Ola Torkelsson/Scanpix

I hyllade självbiografiska boken "Yarden" 2009 skildrade författaren Kristian Lundberg sin egen resa i ett otryggt och iskallt arbetsliv i Malmös hamn. 2012 tilldelades han Sveriges Radios Romanpris av lyssnarjuryn för romanen "Och allt ska vara kärlek". Nu är Kristian Lundberg tillbaka med "Det här är inte mitt land", en blandning av artiklar, reportage och dikter om ett Sverige han hävdar vänt de svagaste ryggen. Lundbergs bok tar upp bland annat klassklyftor, flyktingpolitik och mäns våld mot kvinnor Mattias Hermansson har läst den.

Vad är ett litterärt reportage? Ja, i de senaste årens framväxt för reportagemagasin och böcker handlar det oftare om dramaturgisk skicklighet än om litterära kvaliteter. Konsten att leda en historia framåt, snarare än gestalta människan som ryms i berättelsen.

"Det här är inte mitt land" är en bearbetad samling av artiklar ur ett antal tidningar som sammanfogats till ett slags reportage. Det hänger inte samman dramaturgiskt men har en röd tråd, med betoning på röd även om författaren adresserar sin besvikelse mot såväl arbetarrörelse och fackföreningar som nuvarande regering.

Kristian Lundberg växlar mellan rollerna som författare, reporter, debattör. Det är poeten Lundberg som lyckas bäst här, med sin särskilda förmåga att skildra en slags tyst utsatthet. Där förtvivlan göms bakom väggarna i anonyma industriområden och hyreslängor. Den inledande dikten från Åstorp är en av de starkare skildringarna jag läst om ett svenskt flyktingförvar.

Starkt är det även i den del av boken där Lundberg väver samman sin hemstads förvandling med sin uppväxt, alkoholism och bipolaritet, eller där han återknyter till livet i omänsklighetens arbetsliv i "Yarden".

Här och var finns också små, precisa iakttagelser som till exempel varför Malmös identitet som arbetarstad vittrar bort. Trots att så många av stadens innevånare finns i service och hantverksyrken, så fyller inte de vår tids ideal av arbete och marginaliseras.

Kristian Lundbergs tes är att det svenska samhället vänt de svagaste ryggen, att makten genom att döpa om verkligheten fört folket bakom ljuset.
Men här övertygar han mig inte. Har det någonsin funnits ett samhälle som präglats av omsorg om de mest utsatta? Och är vi förda bakom ljuset? Man kan ju hävda motsatsen: Att vi aldrig någonsin varit så välinformerade, men samtidigt stått så nollställda inför de stora utmaningarna.

När författaren saknar den egna upplevelsen att utgå från blir det också svagare. Som i texten om mäns våld mot kvinnor, där Lundberg pliktskyldigt reflekterar över sin egen roll som uppburen man i den samhällsstruktur som upprätthåller våldet.

Och kanske är det som Lundberg själv hävdar i boken: "Alla berättelser om samtiden måste bottna i det egna jaget".

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".