Kikki Danielsson, Lisa Lindgren och Göran Ragnerstam. Foto: Aorta

"Kikkiland" på Göteborgs Stadsteater

"Ett magplask" tycker recensenten Mia Gerdin
2:52 min

Efter två inställda premiärer på grund av trassliga och förkylda stämband blev det så äntligen dags för Kikkiland på Göteborgs Stadsteaters stora scen  fredags.  Kikkiland är en nyskriven pjäs av Dennis Magnusson och i regi av Dennis Sandin, där Kikki Danielssons låtar spelar en viktig roll och Kikki själv finns med på scen.  Mia Gerdin var på premiären.

– -Det här var det konstigaste jag någonsin sett - men så stod Kikki där på scenen och då måste man bara älska alltihop!, utbrast en av mina kompisar i fredags efter premiären av Kikkiland på Stadsteatern i Göteborg.

Jag kunde inte sagt det bättre själv - förutom att jag inte tycker att Kikki Danielssons närvaro på scenen förlåter allt.

Pjäsen cirklar kring en dysfunktionell familj i Sandared där den arbetslösa Tina dricker och gärna röker på med sina egna barn.  Tina dyrkar Kikki Danielsson och är så uppfylld av att Kikki nu är på väg till Sandared, att hon inte märker att hennes älskare Develin kastar lystna blickar på hennes snart 15-åriga dotter.

Det kunde blivit ett intressant möte mellan vår svenska variant av country, alltså dansbandsmusiken som handlar om enkla ackord och enkla texter för de enkla människor som vi alla är - oavsett om vi bor i glesbygd, tätort eller storstad, och den krassa verklighet som i det här fallet Tina och hennes familj lever i.

Men i stället radas klichéerna upp, oemotsagda.  Till exempel om att Kikki blivit köpt av bögarna i Stockholm, om kultursnobbar som inte fattar nåt, om att alla som är emot en är fittor. Och det som är anmärkningsvärt är att sonen Po slår alla med häpnad då han genom olika omständigheter får chansen som basist i Kikkis band -han har aldrig spelat förr - och säger då säger att dansbandsmusiken är så enkel att den är inget man behöver lära sig och att det är förnedrande att spela musik som inte vill något.

Den stenen är bara en av många repliker som faller ner i en djup brunn, utan att man hör plasket. Och Göran Ragnerstams psykopat till älskare, hur bra han än spelar så vet man inte om hans ondska är på riktigt eller bara på skoj.

Här finns ämnen som öppnar bråddjup för en dramatiker, men i stället försöker man sitta på alltför många stolar på en gång och det blir - ja, konstigt!

Kikkland har ett underhållningsvärde - visst - tack vare skådisar och Kikkis låtar som är alldeles utmärkt framförda av henne själv och ett synnerligen kompetent band, men om man ska göra fars av försummade barn, mord och pedofili krävs ett finlir som den här pjäsen inte är i närheten av.

Kikkiland är, tycker jag ett magplask i vars svallvågor Kikki Danielsson ligger och guppar i en knallrosa badring.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".