Lina Nyberg: ”The Sirenades”

3:20 min

Lina Nyberg spelade in sin första skiva 1993, då satt Esbjörn Svensson vid pianot. Sedan dess har hon spelat in ytterligare 14 skivor och turnerat flitigt ibland annat Brasilien och Japan. Nu kommer hennes 16:e opus, en dubbelcd med titeln "Sirenades", alltså inte serenader utan Sirenens sånger, kan man väl säga på svenska. I studion har hon haft Norrbottens Big Band men det låter inte alls som storbandsjazz brukar.

Jazz är frihetens musik. Musikerna får göra vad som helst. Så länge de inte sjunger. Tenorsaxofonister kan tuta iväg till framtiden, trumslagaren kan slå nutiden sönder och samman. Sångaren är limmad vid det förgångna. Speciellt gäller det manliga vokalister, men förvånansvärt många skickliga kvinnliga jazzsångare nöjer sig med att göra en Billie Holliday eller Monica Z.

Det är lätt att förstå Lina Nybergs särställning i svensk jazz. Hon hoppar inte bara över skaklarna, hon tar språng. Vad man än väntar sig av en vokalist och Norrbottens Big Band så inte är det denna dubbel-cd. Alla inblandade har struntat i förväntningarna. Det låter både nervigt och coolt, svängigt och meditativt. Och framförallt sanslöst spralligt. Ja, det låter som vad som helst utom just storbandsjazz eftersom man struntar i vidvinkelformatet och bryter ned musiken till dialoger, kvartetter, kollisioner.

Två CD har det blivit: Sirens och Monsters. Sirener och Monster. Fast som de gamla sjömännen visste är de inte så skilda som man kan tro. Lina Nyberg som både skrivit och arrangerat gör ibland två versioner av sångerna, en för storband, en för liten grupp. Inget är konstant. Musikerna signalerar: Så här kan det också låta. Eller så här. Eller så här. Ja. Monstruöst vackert.

Ja, ett sådant sjungande monster skulle jag allt vilja möta nästa segling och slå följe. För säkerhets skull fastsurrad vid masten för här kan vad som helst hända. Sirenen Lina Nyberg tänjer på stavelserna, sjunger på lek emot sina egna ord. Musikerna tumlar som delfiner. Ord och harmonik upplöses, hittar nya vägar framåt.

Det är verkligen fritt, nyfiket, krävande och belönande. Men som hon själv sjunger med lån från Virginia Woolf - hur skall man mäta detta? Är det ens jazz? Det är bara att erkänna sig besegrad av denna ystra lekfullhet hos Sirener och Monster som sjunger för varandra och för oss mer jordbundna.