Yahya Hassan: "Dikter"

3:12 min

Nu kommer den redan så omtalade danske poeten Yahya Hassans debutdiktsamling på svenska. 

En bok som har lästs som ett välkommet debattinlägg, som har sålts i hundratusen exemplar. En bok som har hyllats för sitt mod, som har risats för att hjälpa de främlings­ fientliga. En bok som är påstått islamofob, som spär på fördomarna om invandrare, och har resulterat i att Yahya Hassan omges med livvakter för de hot han utsatts för. Som hyllats för sina genomlysningar av den patriarkala våldsordningen. En bok rosad för sina litterära kvalitéer.

Ska nu jag läsa den, som om ingen annan hade gjort det? Som om jag hade väntat i klinisk avskildhet? Nu är det äntligen min tur att bilda mig en egen uppfattning om det litterära underbarnet Yahya Hassan? Nej. Så går det inte till i den kritiska verkligheten. Frågan är: Hur går det då till?

Samtidigt som jag läser Yahya Hassans Dikter, som den kort och gott heter, läser jag en annan dansk författare: Aksel Sandemose, vars hatkärlek till Danmark, dess Jante-lagar, sannolikt var den viktigaste orsaken till att han lämnade Nykø­bing, stavade om förnamnet och tog sin norska moders efternamn och land.

Sande­mose var knappast mindre hädisk gentemot sin religion, och dess sociala och kulturella omgiv­ning­ar än vad Hassan är. Och gestaltningen av den manliga våldskulturen är inte mind­re närgående eller mindre obarmhärtig.

Hassan är, givet sin ännu kortfattade poetiska karriär, lika oförställd, berättarkåt, omedelbar och rolig som Sandemose. Och upprördheten över hans småkri­mi­nella och pårökta fåfänga är som ett fjun i jämförelse med tilll exempel William Burroughs fullitterära utsvävningar i "Den mjuka maskinen". Lika verklighetsförankrad, lika myt-berusad.

Som poet har Hassan både en rejäl motor och en förvånansvärt gnisselfri växellåda, det är inte bara en sorts rasande poetiska utlopp som jag får ta del av, även om han emellanåt kunde vara lite sparsammare med den gatusmarta ges­ti­ken. Det mesta är narrativ poesi, då och då inflikat med en mer eller mindre illa­sin­nad betraktelse. Klarspråk, parataktisk ghetto-lingo, rappade upprepningar, gudomliga blas­femier.

Ja, Yahya Hassan är en representant. Ingen befinner sig utanför stället de kommer från. Nej, han är inte representativ, ingen naglar fast honom i hemkommunen. Jag vill både mala ner honom i den begåvade litterära kvarnen, och låta honom löpa och höras i den kritiska masssan av iakttagelser.