"Sithara". Foto: Mustafa Hashimi

"Sitaraha" av Monirah Hashemi världspremiär på Riksteaterns Teaterdagar

Vackert och utrycksfullt om afghansk kvinnohistoria
2:10 min

I helgen var det val i Afghanistan och på Riksteaterns Teaterdagar i Hallunda var det världspremiär för ”Sitaraha” – ”Stjärnorna” av dramatikern, regissören, film- och teaterskådespelaren Monirah Hashemi. Nu har Hashemi tillsammans med regissören Leif Persson, Riksteatern i Värmland och Teater DOS skapat en föreställning som utgår från historier om tre afghanska kvinnor från tre olika epoker.

Afghanska kvinnor är ett slags gisslan i spelet om makten i sitt land, någonting sånt tänker jag när jag bänkar mig inför denna stillsamma världspremiär.

En liten scen, en skådespelare, enkel rekvisita; ett lakan, en färgglad sjal, en gyllene skål – men också högar med böcker och papper. Halima ska stenas för att ha blivit våldtagen av sin styvson på 2000-talet, Gul Begum har förlorat sin familj i kriget 1892 och Sara lever i 1980-talets inbördeskrig.

Monirah Hashemi fyller scenen direkt och låter dessa tre historier om tre olika kvinnor tvinnas runt varandra, sexuella övergrepp på lakanet, men kärleksfull flirt bakom den vackra sjalen och så krigets sorger och förlusten när sjalen blir ett dött knyte.

Man skulle kunna kalla det här ett slags vittnesteater, titelns ”stjärnor” är dessa kvinnors berättelser som trots allt kan lysa upp den mörka himlapällen, Afghanistans mörka historia. Och Hashemi förenar otroligt vackert och uttrycksfullt pjäsens olika nivåer, det traditionella livets sånger, danser och åtbörder med just behovet, ja, ärendet att teckna ner och fylla alla dessa scenens pappersark och böcker – att dokumentera denna kvinnohistoria.  

Men Hashemi förenar också något lustfyllt och levande, hennes pishpo-dans är helt magnifik – allt är inte bara smärta och förtryck och själva föreställningens skönhet och styrka säjer också något om den afghanska kvinnans identitet.

Under samtalet efter föreställningen får Monirah Hashemi frågan om det finns några goda, några bra män överhuvudtaget i Afghanistan. Hon ler och säjer nästan ömt: Ja, det är klart att det finns det.

Relaterat

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".