Ola Wong: "Pekingsyndromet"

4:06 min

Ola Wong har de senaste tio åren varit verksam som Kina-korrespondent i Svenska Dagbladet och Sydsvenska Dagbladet. Han har bland annat publicerat två personliga faktaböcker. "No, I'm from Borås" och "Tusen eldar slickar himlen". Nu kommer "Pekingsyndromet".

Det unika med Ola Wong som journalist och Kina-bevakare är hans dubbelseende, man kunde till och med kalla det hans tvesyn. Det är sant att en sådan dubbel blick inte är så mycket värd utan gedigen kunskap och klarsyn, men nu är det just med de förmågorna som Ola Wong så ofta rapporterar om kinesiska angelägenheter och samtidigt kastar en väl motiverad sidoblick på gamla Svedala.

Lika djupt involverad som han är med Kinas affärer, dess bristfälliga rättssytem, dess skrämman­de luft- och vattenföroreningar, dess kränkningar av de mänskliga rättigheterna, lika ocensurerad är han när det gäller att upptäcka det inhemska hyckleriet. Den svensk-kinesiska järnvägs­jämförelsen är ett sådant exempel. Eller vår berättigade upprördhet och kritik av den kinesiska övervakningen och censuren av internet, ställd mot den utskuldande axelryckning från svenska såväl myndigheter, politiker som i hög grad också medier vad gäller den ame­ri­kansk-brittiska-svenska NSA-GCHQ-FRA-övervakningen av all den digitala teletrafiken av oss själva.  

Emellertid, om en sådan strategi fungerar som ett klargörande och hälsosamt mot-gift mot det etnocentriska och som oftast rent koloniala sättet att betrakta världen utanför parla­men­taris­men, så kan samma sorts retoriska figurer och avgränsade motsatsställningar bli till rätt sve­pan­de reso­nemang när den utförs i helfigur.

Jag förstår att "Pekingsyndromet" är en lockande rubrik och sammanfattning av den matris som ser ut att gälla för den kinesiska politiken, för dess ledarstil och dess brist på ett verkligt fri­görande från den maoistiska maktordningen. Att en tillämpning av Stockholmssyndromet, där de gisslantagna och plågade underordnade sig och kom att sympatisera med sina plågoanadar skulle kunna användas för att beskriva ideologin och maktutövningen hos nya generationer av kinesiska ledare, som underodnat sig sina forna plågoandar och den invanda plågo­andan.  

Som sagt, som effektiv och träffande retorisk figur i en krönika kunde nog "Pekingsyndromet" fungera, men när Ola Wong ska bygga ut detta till en mer heltäckande förklaringsmodell för en hel bok, så trasslar han obönhörligen och oupphörligen in sig i det som vi nog måste kalla den kinesiska verkligheten.

Och medan det genomgående temat: pakten mellan makt, pengar och tillväxt, som både befrämjar och förhindrar framsteg, är det perspektiv som Ola Wong ständigt och välmotiverat halar fram ur rockärmen, så hamnar det mer psykopolitiska tärningskastet rätt snart i bakgrunden. Och som utgångspunkt för en så intressant intrassling som den Ola Wong bjuder på i sin bok är det fyrkantiga strax glömt och förlåtet. För det är som journalistisk spår­hund, med alla sinnen påslagna och de historiska assocationerna utfällda, som Ola Wang sak­nar sin överman som Kina-rapportör.  

Hans rapporterande om miljö- och klimatprob­lem­en, inpå huden och de egna andningsorganen, går som den svartaste tråd genom boken. Och i den långa reportage-berättelsen om Sichuans glada aktivister lyckas han beskriva några av den kinesiska odemokratins ömmaste punkter samtidigt som han ger exempel på hur ingenting är omöjligt att bekämpa.