David Vikgren. Foto: Kristin Lidell

David Vikgren: "Nåden"

Göran Sommardal recenserar "Nåden" av David Vikgren
3:52 min

Poeten David Vikgren debuterade 2002 med diktsamlingen "För en framtida antropologisk forskning". Sen dess har han skrivit ytterligare en handfull diktsamlingar och, bland annat, belönats med Sveriges Radios lyrikpris 2011. Hans nya bok heter "Nåden".

Hela David Vikgrens nya diktsamling skulle kunna beskrivas som en glesradig be­skriv­ning av vad just en sådan diktsamling skulle kunna vara, eller möjligen vad den måste vara för att falla sin poet på läppen. Alltså: Här har vi alltså en diktsamling. Och Vikgren tar genast vid: rad för rad på sida vid sida:

Och med de här orden inleder jag

Öppningsraden ger sig själv

Det här är dikten och det här är diktens ord

Enklare än så här blir det inte

Ord i ordning

Det här är i alla fall en början

Och varje sådan rad får en egen sida, ja till och med två, ett helt uppslag. Så här fortsätter det inte ända till slutet, men på ett mycket osökt och retfullt en­kelt vis, undviker Vikgren rakt igenom texten att göra det som man ju ska göra, när man skriver poesi, nämligen skriva poesi.

Kanske, i en tid, när den digitala tekniken bereder plats och fart för att uttrycka och hojta, innan man nått fram till tanken, ja ofta innan man ens nått fram till känslan. Och när andra hinner hojta om detta tanklösa och känslovacklande uttryck, innan det första ens hunnit sätta sig i tiden. Och sen vidtar Studio Korrekt.

När jag hör den sjungande dragspelaren vid Fältöversten på Karlaplan på Östermalm i Stockholm, tänker jag att hans sång på ett för mig obegripligt språk på denna plats i denna tid uttrycker något som är starkare och äktare än ett helt se­mi­final­heat i Melodifestivalen, alla välkalkylerade och vällyckade arrangemang in­begripna, men just en sådan korrekt vällovlig tanke är ju precis så idiotisk, så oprecis och i grunden helt meningslös, som jag menar. Jag gör ju inte heller något annat än gestikulerar.

Och när antalet, volymen och bru­set av de hojtande uttrycken når den kritis­ka punkt, där ingenting blir sagt eller uttryckt, bara gestikulerat och signalerat. I en sådan tid är det kanske ett logiskt gensvar från poeterna, att reflektera över denna språkliga död­lighet.

Hos Vikgren tar det formen inte av språkmaterialism, utan av meningsmaterialism. Vad skapar meningen? Eller rättare: vad föregår möjligheten till mening? Och vad själva denna ödmjuka frågvishet, detta anspråklösa påpekande skapar är en annan sorts me­ning, en annan och ändå inte översinnlig kommunikation: Det fyra sista uppslagen i boken lyder ett efter ett:

De här orden fastnade i mitt minne

Närheten är nåden

Jag drömde en natt att jag skrev den här raden

Ögonhöjd

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".