"Cyrano" på Parkteatern i Stockholm

2:24 min

Ända sedan Cyrano de Bergerac skrevs 1897 av Edmond Rostand som en liten klackspark och förtjust lek med den klassiska franska versbundna dramatiken har pjäsen om mannen med sitt fula utseende, dvs jättenäsa och sitt brinnande romantiska inre och stora mod, lästs om, satts upp, filmatiserats och tolkats. Parkteatern i Stockholm inleder nu säsongen med pjäsen, i Olof Hansons regi, som ett kaxigt uppsträckt finger mot all förställning. Medverkar gör Robin Keller, Albin Flinkas, Maja Rung med flera, och gick på sin första uteföreställning för sommaren, det gjorde Jenny Teleman.

Den stora vita ihåliga boll av stadig plast eller kanske gummi, är ordentligt fästad i säkert tio meter långa härdade stållinjer som får bollen att rycka lite lättsinnigt över scen i vinden, där högt ovanför huvudena på alla och säger, ja hej, hej det är alltså jag då som ska vara månen. Eller förresten jag är månen, frågor på det?

Och nej inte alls. Klart plastbollen är månen. En sensuell, självsäker, glidig tolkning av en himlakropp det där, som är kongenial med hela denna uppsättning som här helt enkelt får heta Cyrano.

Och nu var det ju oförlåtligt korkat av mig att inte ta med bandspelaren för de måste sägas om och om igen att utomhusteater har sin egen speciella rymd. Publiken surrar mer, flygplan, måsar, småfåglar och vindpustar lägger sig i allt men om man föreställer sig lite vvvvvvoooooom, tviddetvitt och en och annan pysande ölburk, så förstår man att en Parkteaterpremiär alltid har två saker att svara på, blev det förhöjning? Och trängde den fram genom utomhuset?

Och ja, Hanssons uppsättning om den långnäste mannen, som uttrycker sin kärlek genom munnen på en annan stiligare karl, den tråkige Christian, den uppsättningen är rolig, koncentrerad och känslosam.

Mycket för att alla på scen delar med månen det där svårfångade, svårbeskrivna begreppet attityd.  Kläderna har det.

Gummistövlar med hudfärgad spets gör sig fint till manssporttights för de fåniga friarna och ordentliga träningsbyxor med häng för den virile Cyrano, och en viss sarkasm präglar det gatuhiphopkroppspråk som alla gungar runt i och samtidigt vet att det inte riktigt är hemma i. Och i slutet har Cyrano bytt och är sakta på väg in i A- lagarens stela ryckiga men okuvliga struttande,

Ett sätt att fysiskt bita tag i pjäsen, och få den att säga det Christian så smått inser.

Jag vill tala utan dig. Det här med att fejka tillhörighet.

Dålig idé.