Tom at the farm av Xavier Dolan

2:44 min

Tre saker brukar sägas om den kanadenske regissören Xavier Dolan. Att han med sina 25 år är ett underbarn.  Att han är bra på att härma andra regissörer. Och att han gärna spelar i sina egna filmer. I dag går hans fjärde långfilm Tom at the farm upp på bio och Kulturnytts Emma Engström har sett den.

En ung man kör en svart Volvo genom ett höstlandskap, där dimman är lika blöt som ett novemberregn. Under en paus skriver han på en servett med koboltblå penna: idag är det som en del av mig har dött. Så fortsätter färden förbi övergivna hus och stannar vid en bondgård som verkar tom. Men som i ett trollslag finns både en äldre kvinna och hennes 30-åriga son i huset. Och en krypande stämning har både etablerats och kommit innanför huden.

Sin enkla barnboksliknande titel till trots - för det är väl inte Tom of Finland som har inspirerat? - är kanadensaren Xavier Dolans fjärde film allt annat än trygg och okomplicerad. Den är tvåhövdad: där det ena är ett drama om sorg och det andra en lantisthriller i stil med Straw dogs. För huvudpersonen Tom, som Dolans vana trogen spelas av honom själv, är en reklamare från storstan som har kommit för att begrava sin pojkvän. Pojkvännens släktingar lantisarna är inte bara homofoba, hans machobror Francis  visar sig också vara psykopat.

Och Tom är i sin sorg lättmanipulerad.

Jämför man med Dolans tidigare filmer sticker Tom at the farm ut. Dolan gillar starka kulörer och kostym som verkligen tränger igenom duken. Här har han valt ett fulare foto, nikotingul realism som får majsfältet att se just så torrt rakblaldsvasst ut och Toms hår så hemmablekt ut, som det är. Humorn är kvar, men tonen är hårdare och det bultande hjärteblodet har ersatts med...ja är det illusionslöshet?

Och så var det det där med att han härmas. Här skulle man kunna slänga in referenser som Hitchcock eller Polanski, där tidigare filmer fått oss kritiker att famla efter namn som Almodovar och Francois Ozon.

Men eftersom Dolan säger sig aldrig ha sett en enda Hitchcockfilm blir det ju bara en lek med ord.

Hur klarar filmen då att synka sina två huvuden? Ja lite krockar blir det, inte minst när genrens klichéer slår ihop. För hur hårt Dolan än försöker linda sin yviga berättarstil, blöder den ändå igenom.

Emma Engström
Emma.engstrom@sr.se