”The Fox, The Hunter and Hello Saferide” av Hello Saferide

3:05 min

Fyra år efter senaste släppet är Annika Norlin tillbaka i fullängd – denna gång under sitt engelskspråkiga artistnamn Hello Saferide. Rebecka Ljung har lyssnat på det nya albumet.

Jag glömde bort det här med låtar. Vad de betyder för mig, hur de håller mig, tröstar och bär mig. 

Ungefär så sjunger Annika Norlin i det inledande spåret. Det blir en slags bogserlina bak till förra Hello Saferide-skivan, där hon öppnade med en liknelse mellan låtar och individer – "I wonder who is like this one" – ett romantiskt bevis på att musiken brukade genomsyra hennes liv.

Men de senaste åren har Norlin tagit ett kliv bort från musiken och pluggat psykologi. Hon har saknat sin plats vid mikrofonen, så nu sjunger umebon om hur hon drämmer foten i sina kursböcker efter ett möte med en ung beundrare.  

Under båda sina alias – Hello Saferide och Säkert – reflekterar Annika Norlin konstant kring mänskligt beteende och känslor. Och när lyssnaren tvingas spegla sig i hennes nojor, hennes förälskelser som kör över all värdighet och den där tärande rädslan för att inte räcka till – då bjuder hon redan på en slags terapisession.

I texterna på ”The Fox, The Hunter and Hello Saferide” hanterar Norlin en oro som har ärvts ner i generationer. Hon sträcker sig efter bevis på någon slags mening och feministdrömmer högt om en tid då Jesus och Gandhi ersätts av lika stora kvinnliga ikoner.

I spår sju hittar jag min favorit – både textmässigt och tack vare en flåsliknande rytm som ersätter det vanliga trumkompet. I ”The Crawler” målas badhusbesöket upp som ett samhälle i miniatyr, där en självcentrerad krålare dundrar på i elitfart utan att bry sig om hur många kallsupar som delas ut i den gemensamma bassängen.

Det är humoristiskt, men med en ganska djup bekymmersrynka pannan.

Ljudbilden är något annorlunda såhär sex år sedan sist hon sjöng på engelska. Den är mer hemmagjord och nära. Rytmer får ta mer plats och texten står naken längst fram. Melodierna fastnar inte lika mycket i mitt minne som orden gör. Men det är okej.

Texten är hennes grej, och den dag Annika Norlin börjar luta tomma nödrim mot ett tufft beat så behöver hon se sig om efter ett tredje artistalias.