"Third person" av Paul Haggis

2:09 min

Med det Oscarsbelönade dramat "Crash" från 2004 fick publiken fick upp ögonen för manusförfattaren och regissören Paul Haggis. Sedan dess har hans filmer gått kräftgång, det konstaterar Kulturnytts Emma Engström som har sett hans senaste, "Third person".

Det finns en sorts film man skulle kunna beskriva som "fruktansvärda liv i fantastiska våningar". Missnöjda kvinnor i pennkjol och sammanbitna män med svindyra armbandsur spelar utan självinsikt ut dramer om otrohet och känslor av meningslöshet.

Och publiken förväntas nicka insiktsfullt: ja, så jobbigt kan livet vara.

Förlåt den raljerande tonen, jag kan också uppskatta en borgerlig tårtkastning, men jag måste få säga hur besviken jag är att regissören Paul Haggis, som gjorde det relevanta och verklighetsnära dramat "Crash", har hamnat i det här syrefattiga träsket.

Ambitionen är det inget fel på. Greppet är detsamma som i "Crash", där några till synes disparata människor visar sig hänga ihop. En författare, spelad av en ovanligt oinspirerad Liam Neeson, sliter med sin kommande roman. Den handlar om en författare som bara kan känna känslor genom sina figurer.

Eller är det så att han håller känslorna stången genom att berätta i tredje person, om en författare och hans neurotiska älskarinna, om en amerikan som träffar en romsk kvinna på en italiensk bar och om en ung New York-kvinna som förlorat vårdnaden om sin son.

Ingen kan anklaga Haggis för att väva en gles berättelse. Fiktion läggs till fiktion tills åskådaren står inför en hårt knuten struktur färgad av sorg och saknad.

Men vad hjälper det när hans enda drivkraft verkar vara att leverera dragspelssmetiga klichéer om kvinnor, om konstnärer, om Europa, och ja, livet. Det är psykologiserande utan att hänga ihop vilket gör den stjänspäckade ensemblen vilsen. Undantaget är israeliska Moran Atias verkar komma från en annan mycket bättre film.

Och snälla Paul Haggis, man kan inte göra en film om en Pulitzerbelönad författare som skriver meningar som "rosorna var vita, som mina lögner", utan att det är något form av satir.