Ur "Ungefär lika med". Foto: Roger Stenberg
Ur "Ungefär lika med". Foto: Roger Stenberg

≈ {ungefär lika med} – vacker, skojig, sorgsen

"Liknar inget annat"
2:19 min

≈ {ungefär lika med} heter Jonas Hassen Khemiris nya pjäs som just haft premiär på Dramaten i Stockholm i regi av Farnaz Arbabi. Det är tredje gånger de två samarbetar, först med Khemiris pjäsdebut ”Invasion” 2006 och nu senast med succén ”Jag ringer mina bröder”.  ≈ {ungefär lika med} handlar om ekonomi eller snarare om hur ekonomismen griper in våra liv och relationer. Maria Edström var på premiären.

Att Jonas Hassen Khemiri är som besatt av språk är ingen nyhet och den nya pjäsen är inget undantag, den har ju till och med har lånat sin titel från ytterligare ett, nämligen matematikens. Och när nu den fd Handelhögskolestudenten tar sig an ekonomismens lingo så liknar det inget annat.

Det hela tar plats i Jenny Kronbergs sublima scenografi: stuckaturer, karmstolar, lite Versailles, guld, rikt och dyrt. Och mitt i detta får vi möta nutida gestalter – Christopher Wagelins Peter som tigger ”hej jag heter Peter och jag är hemlös”, ekonom-historikern Mani som städar i väntan på ett riktigt jobb på universitetet och som spelas av Hamadi Khemiri, Marall Nasiris Martina med sin dröm om självhushåll på ett plätt jord och Pablo Leiva Wengers Andrej som aldrig får nåt jobb, trots att han lärt sig säja ”hörrni, vilket rusk-väder vi har fått!” Thérèse Brunnanders karriärscoach som skakar så där kul på kroppen som vore hela den ett citattecken, Ardalan Esmails pauspratare och generösa lillebror och Bianca Kronlöf som Martinas giriga inre röst och som 70-talsekonomen Laura Lorenzo (med föreställningens absoluta out-fit singerad Lena Lindgren) är också så helt överjordiskt bra precis som resten av hela ensemblen!

 Farnaz Arbabi har fått till ett sånt sväng i den här mångröstade pjäsen, där alla och allt pratar med varandra, med oss i publiken, med varann och med sig själva. Ljuger, säger sanningen, bygger och raserar sig själva och världen.

Då och då  figurerar skådespelarna i 1700-talsdräkt och över spelet svävar August Nordenskiölds ande; bergsmannen, alkemisten, utopisten och galenpannan som 1798 ville avskaffa ”penningetyranniet”. Undan för undan blir scenen fylld av djur i guld, lamm, harar och sköldpaddor, - ett sånt överdåd i all denna brist. För vad är vi värda, ungefär? Den förgyllda lilla enhörniningen står bara där i talande tystnad - i denna vackra, skojiga och sorgsna scenbetraktelse över guldets makt. 

   

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".