Insiktsfulla brev till Anne-Marie Berglunds mamma

Diktsamlingen ”Jag vill stå träd nu” och romanen ”Dam med dåligt rykte på sin vanliga runda” är några av Anne-Marie Berglunds titlar. Sedan sjuttiotalet har hon varit verksam som författare.

I nästan trettio år skickade författaren dessutom ständigt brev hem till sin mamma, Ruth Linnea. Mamman sparade och katalogiserade breven, de fanns samlade kronologiskt i elva gaffelpärmar. Nu ges de ut och Katarina Wikars har läst.

En annans minnen kan bygga städer åt en. Det var mammans minnen som byggde Helsingfors åt barnet Anne-Marie. Paris byggde jag helt själv, skriver hon. Och kanske byggde hon också Paris åt sin mamma, som satt hemma med en bitter karl som inte unnade henne glädjen i livet. Dotterns resor blev hennes luftballonger kan man läsa i den långa inledande berättelsen om breven och om resornas förutsättningar.

Hur många gånger som helst kan jag läsa den texten. Om mamman och dottern. Om pappan, livsförtryckaren. Om dotterns resor ut som en sorts teater för att överleva livet, så här fantastiskt kan det vara, mamma.

”Jag började skriva min livsgobeläng åt henne att delta i med sin fantasi, där borta i stugan utan lyse.” står det.

Vem kan komma utifrån och säga något om ett sånt stort projekt, nä inget projekt, det är själva livet som ska gestaltas. Så många hotellrum, så många möten och så mycket ensamhet. Så mycket rannsakande av det egna. Och om några matroser bjuder på glass därute skickar hon hem flaggan som satt på glassen till mammans souvenirsamling. Och alltid i bakgrunden längtan hem, till Björkkulla, till mamman.Till syrenernas tid. Helt plötsligt är det bara borta, sålt kanske, åren har ju gått.

”Till vilka världar flyttar allt det som funnits och som man älskat?” skriver hon.

Man anar Ruth Linneas svar, ta tillvara, stanna inte du i ett hus med man och barn, låt ingen stjäla ditt liv som mitt blev stulet.

Med åren blir breven glesare, för de kunde inte rädda hennes mor där borta i olyckan, det är snart slut nu. Efter sig lämnar Ruth Linnea som alla det halvfärdiga, handarbetena, drömlapparna , kokboken uppslagen på bänken. Och dotterns brev i gaffelpärmarna, elva stycken.

Så här skriver Anne Marie Berglund i den förödande insiktsfulla texten om sig själv och mamman: ”Det var hon som var Diktaren och jag redskapet, som skrev dikten, som levde den och som nu lämnats kvar som en penna i ingens hand.”

Katarina Wikars

katarina.wikars@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista