Kalle Berggren har skrivit avhandlingen Reading rap. Foto: Privat

Kvinnor och män rappar olika

"Förhandlar med maskuliniteten på olika sätt"
3:09 min

I avhandlingen Reading Rap undersöker sociologen Kalle Berggren hur sociala identiteter skapas och bearbetas i svenska raptexter. Social ojämlikhet är centralt, bland både manliga och kvinnliga rappare och ämnen som återkommer är rasism, klassamhället, sexism och homofobi. Men det är en skillnad på vad män och kvinnor rappar om.

– Manliga rappare pratar väldigt mycket om klassojämlikheter, om rasismen från polisen och på arbetsmarknaden. Kvinnliga rappare pratar mycket mindre om förorten och rasismen, och pratar mer om sexismen inom hiphopscenen och könssamhället i stort, säger Kalle Berggren.

I sin avhandling har Kalle Berggren också sett att något som både kvinnliga och manliga rappare måste förhålla sig till är just bilden av hiphopen som en arena av och för män och det är en bild som utmanas och återskapas av både manliga och kvinnliga rappare. Kvinnor ses som en avvikare eller en paradox, som ofta framför kritik mot mansdominansen inom branschen i sina texter.

– Samtidigt som man kritiserar maskuliniteten och sexismen så finns också ett "görande" av maskulinitet. Man ber inte om att få vara med, utan det är snarare: "alla sexistsvin ska slaktas", som Feven rappar. Man tar själv till sig den här hårdheten och aggressiviteten och förhandlar med maskuliniteten på olika sätt.

Två bilder brukar presenteras av hiphopen. Antingen som sexistisk och homofobisk eller snarare som en antirasistisk kraft.

– Jag ville inte utgå från någon av de här bilderna, utan kolla hur hiphopartister faktiskt pratar i sina låttexter om de här temana, som har att göra med manlighet till exempel. Och det återkommer hela tiden i texterna. I den antirasistiska kritiken mot att till exempel polisen kommer till förorten och trakasserar fattiga, schyssta män som bara är arbetare och så kommer polisen och är rasister. Men när man ska kritisera blir det ofta att "polisen är bögar", vilket är ett återupprepande av ett maskulinitetsideal som går ut på att man ska vara heterosexuell, man ska vara hård, inte banga, inte vara "mammas pojke".

Och det här mansidealet är något som upprätthålls i texterna, menar Kalle Berggren och det verkar finnas en rädsla bland manliga rappare att uppfattas som homosexuell och heteronormen befätst gång på gång.

– Samtidigt i texterna finns det hela tiden det här "jag älskar mina bröder, jag älskar mina grabbar, jag älskar mina boys", och jag har tolkat det som att det är något slags gränsdragningsarbete som pågår. Hur går det här egentligen ihop? Jag har hittat det finns olika retoriska tekniker som man upprätthåller den här heterosexuella identiteten på. Man slänger in begrepp som "bögjävel" eller "no homo" och sen kan man fortsätta men att säga att man älskar sina grabbar och ändå framställa sig som heterosexuell.

En annan bild som man hela tiden förhandlar med inom svensk rap, är den om förorten.

– Dels att man representerar orten och är stolt, och visst, det finns massa problem, samhället drar in alla resurser, polisen kommer och trakasserar oss, men vi är ändå stolta, vi representerar vår ort. Sen leker och förhandlar man också med bilden av förorten som en djungel, samtidigt som man tar upp den och bearbetar den och kritiserar den och samtidigt iscensättter de här bilderna och skapar dem.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".