1 av 7
Per Larsson och Mikael Marklund. Foto: Cemil Arikan/SR
2 av 7
Stillbild från "Gastelycklig"
3 av 7
Olof Thalberg Adegran med hans "Gaste"-tatuering. Foto: Cemil Arikan
4 av 7
Gastelyckan på sommaren. Foto: John Nordh
5 av 7
Sommarskate på Gastelyckan. Foto: John Nordh
6 av 7
Kollage med foton utanför premiären. Foto: Cemil Arikan
7 av 7
Kollage med foton utanför premiären. Foto: Cemil Arikan

Ockuperad betong blev skate- och konstscen - och film

"Det är ett paradis"
2:28 min

Det började som en kal betonggrund på ett grått industriområde i utkanten av Lund, som skejtare tog till sitt hjärta. Markägaren ville ha bort dem men skejtarna gav sig inte och viljan växte till en folkrörelse. Fenomenet Gastelyckan och historien om människorna som verkar där, har nu blivit film. 

Kulturnytts reporter Cemil Arikan mötte filmaren Per Larsson efter smygpremiären på Lunds stadshall. För honom är också Gastelyckan en känsla.

– Gastelyckan är ett paradis. Jag minns när jag började åka skateboard, så fanns det ett rykte som gick om att det fanns en plats som var helt perfekt. Det fanns oändligt med möjligheter, säger Per Larsson som filmat och redigerat "Gastelycklig".

Varför har ni gjort den här filmen?
– För att ge människor som inte har någon aning om Gastelyckan en inblick i vad som händer där. Det har alltid varit väldigt ovisst med gastes framtid liksom. Och vissa gånger har vi kommit och allt har varit borta. Så vi fick börja om på ny kula, säger Mikael Marklund, filmens producent.

– De ville hyra ut den här marken då eller bygga någonting där. Man vet ju inte, de kanske river det i vår, men då finns materialet och känslan kvar.

För femton år sen började fler och fler skejtare i Lund hitta till Gastelyckan. Där, på en ockuperad betongplatta, växte en kreativ utomhusverkstad fram. En skejtpark som med tiden blev både en musik- och konstscen. Vad har då platsen betytt för kultur- och ungdomslivet i Lund?

– Det finns ju väldigt mycket societetskultur, ganska mycket universitetskultur men det är ju ändå ganska mycket mainstream och inne i lådan. Det har ju sina fasta jargonger och traditioner och så där. Gaste är någonting annat, säger Olof Thalberg Adegran, som varit på Gastelyckan i femton år.

– På gaste har det varit så här: vi bara börjar, vi bara gör. Vi bara bygger och så får vi se vad det blir och sen så rasar det liksom och det funkar inte och då provar vi att bygga på det här viset, säger Mikael Marklund och berättar hur filmen både som verk och arbetsprocess speglar gasteandan.

– Ta hammaren och spiken i sin hand, börja prova och slå. Samma sak med skateboarden, samma sak med att måla. Man kan inte sitta och tänka ut ett mästerverk. Det har ett eget liv. Det sköter sig själv. Det är du i dialog med materialet.

– Vi har den här idén, att intellektet ska tvinga det tröga materialet på plats och styra och ställa med det men så har det inte riktigt varit för oss på Gaste.

Och platsen som idag är tom på grund av höstregnet lyser annars upp, som under sommaren, då folk tar sig dit från både inom och utanför Sveriges gränser, bland annat för att besöka den festival som sen fem år tillbaka arrangeras ideellt.

Katarina Stump från Berlin, som jag träffar utanför premiären och som besökt Gastelyckan många gånger, berättar om hur folk hon träffat runt om i Europa känner till platsen, som en man hon träffade i London.

– Så blev jag lite överraskad, Vadå? Lund? Det finns ju ingenting att göra i Lund? Jo, jo, jo, det är Gastelyckan i Lund, sa han. Det tyckte jag var ganska härligt att höra, säger Katarina Stump.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".