Asmik Grigorian i rollen som Cio Cio San i "Madama Butterfly". Foto: Markus Gårder
Asmik Grigorian i rollen som Cio Cio San i "Madama Butterfly". Foto: Markus Gårder

"Madama Butterfly" av Giacomo Puccini på Kungliga operan

Ella Peterson om "Madama Butterfly"
3:26 min

I lördags var det storpremiär på Kungliga Operan i Stockholm, för Giacomo Puccinis opera "Madama Butterfly". För regin står Kirsten Harms, som gör sin första uppsättning i Stockholm. Framför Kungliga Hovkapellet stod Lawrence Renes och ledande roller sjöngs på premiären av Daniel Johansson som amerikanen Pinkerton och Asmik Grigorian som Cio-Cio San. Ella Petersson var där – och grät som vanligt.

Hela premissen för den här historien är osannolik. Det vore inte troligt att en japansk familj skulle arrangera ett äktenskap med en västerlänning. Aldrig att han skulle anses vara ens i närheten av ett gott parti ens för den allra fattigaste japanska flicka.

Men nu baseras detta på en rasistisk novell diktad utifrån en synnerligen västcentrerad och manligt kodad kultursyn.

Cio-Cio San gifter sig med Pinkerton. Hon väljer bort sin tro, därmed också sin familj och får sen föda barn ensam och vänta i åratal på karln som aldrig hör av sig. När han väl kommer är han gift med en annan och vill ha barnet men inte ens träffa Cio-Cio San, så då tar hon livet av sig. Ja, när ridån går ner efter en Butterfly så grinar man oftast minst lika mycket över exotismen och sexismen i verket, som av att musiken är fantastisk.

Kirsten Harms har placerat berättelsen efter andra världskriget. Kostymerna blommar 60-tal, vilket gör relationen mellan japaner och amerikaner i operan något mer trovärdig.

I första scenen när Pinkerton skrävlar om hur lätt man kan avsluta kontrakt i Japan så sitter fröken Cio-Cio på en bro ovanför honom. Man får nästan känslan av att hon faktiskt vet vilken slags man hon ändå bestämmer sig för att satsa på. Och när duetten kommer råder det inget tvivel om att blixtförälskelsen är både sann och ömsesidig.

Daniel Johansson och Asmik Grigorian som Pinkerton och Butterfly. Johansson är stilig på scen och expansiv på höjden men hamnar liksom de andra (också) strålande sångarna ändå i skuggan av supersopranen Asmik Grigorian. Hon har lika mycket spett i utbrotten som hon har omsorg om fragila pianissimi.

I Puccinis musik ligger sången många gånger unisont med orkester och särskilt bleckblås, vilket kräver mer mogna röster. Samtidigt ska ju Butterfly vara 15 år.

Så i uppsättningar av Butterfly uppstår inte sällan diskrepans mellan storyn och den oftast skönsjungande men för rollen onödigt paranta sopranen. Dock inte nu.

För Asmik Grigorian är liten, slank och rakt av skitsnygg – och en makalös skådespelerska. Vi får en Butterfly med outtömligt känslomässigt gods. Ena sekunden sublim – för att i nästa vara mitt i mensvärken.

Scengolvet fullkomligt darrade under hennes bara fötter i lördags, och likaså diket. Hovkapellet under Lawrence Renes ledning spelade oss fram till tårarna med total felfrihet och intensitet och utan att dränka sångarna ens när de sjöng mot bakfond eller stod ute i kuliss.

Ja, så rann mitt obligatoriska Puccini-snor igen, men med smak av lite revansch. För en mindre regiändring i slutet ger Butterfly chans att straffa Pinkerton lite hårdare. Att begå harakiri är i japansk tradition ett sätt att få sista ordet.

Denna gång så fick hon faktiskt det.

"Madama Butterfly" finns att lyssna på hos P2 Live Opera i cirka en månad från denna publicering.

P1s kritikprogram Kritiken ägnade sitt program den 11:e november åt Puccinis Madama Butterfly plus de tre operauppsättningar som Wermland Opera spelar under namnet Trilogin. P1 tisdagar 14.03 och onsdagar 18.15.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".