Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Sven-Bertil Taube: "Ett privilegium för en visgubbe som mig"

Publicerat måndag 10 november 2014 kl 10.41
Intervju med Sven-Bertil Taube om skivan "Hommage"
(4:13 min)
Sven-Bertil Taube. Foto: Lars Pehrson/TT

Sven-Bertil Taube är tillbaka, med nya skivan "Hommage". Den är en hyllning till gamla vänner och kolleger, i ett kreativt samarbete med kompositören Peter Nordahl, som dirigerar Norrköpings Symfoniorkester. Kerstin Berggren träffar Sven-Bertil Taube i London.

Vi sitter i Sven-Bertil Taubes hus i Fulham och pratar om den nya skivan,” Hommage”, som är en hyllning till vännerna Olle Adolphson, Lars Forsell, Carl Fredrik Reuterswärd och Ulf Björlin. De har alla berikat hans liv med poesi och musik och det är första gången sen 90-talet som Sven-Bertil Taube tagit sig an en ny repertoar.

Man märker att det är den rutinerade skådespelaren som tar ord och ton på skivan och skänker  framställningen en dramatisk nerv. Om bara några veckor, på första advent, ska Sven-Bertil Taube ge en konsert på Dramatens stora scen. Det är 45 år sedan han stod där senast. 

När man lyssnar på den här nya skivan är det nästan ofattbart att du och Peter Nordahl inte har jobbat ihop tidigare, för det är som att han läser dig direkt.

 Ja, det är fantastiskt. Först har jag haft turen att jobba med en så begåvad människa som Ulf Björlin och sen när han är borta får jag göra en skiva på gamla dar tillsammans med Peter Nordahl. Det är ju fantastiskt! Han har en fullkomligt sensationell förmåga att lyssna på hur jag sjunger, och jag tror att han sa det själv – att "det är inga konstigheter, jag gör som du andas", säger Sven-Bertil Taube, och fortsätter:

– Nu när jag lyssnar på det färdiga resultatet förstår jag ju hur han gör. Han följer mig precis som jag fraserar och andas, och det är ju fantastiskt med en instrumentatör och arrangör som besvärar sig att studera solisten på det sättet.

Med barndomsvännen Ulf Björlin inledde Sven-Bertil Taube på 50-talet ett musikaliskt samarbete, när han skulle ta sig an Bellman. På den tiden ansågs det att Bellman skulle framföras med bara luta, men Taube hade andra planer.

Han gick hem till Ulf Björlin som han inte träffat på många år  och som då bodde på Söder i Stockholm. Under armen hade han sitt Bellmanprojekt.

– Jag ringde på dörren och Ulf kom och öppnade. "Hej", sa jag, "det var trevligt att se att du är hemma. Jag skulle bara ställa en fråga: Tycker du att man skulle kunna ackompanjera en visa med en kontrabas?" Ulf tittade i taket där han stod i dörröppningen. "Varför skulle man inte kunna göra det?" sa han.

"Då har jag ett projekt som jag hoppas att du skulle kunna medverka i", sa Sven-Bertil Taube och klev in i lägenheten. Sedan satt de båda vännerna och arbetade hela dagen och hela natten, och det blev inledningen på ett mycket långt och fruktbart musikaliskt samarbete.

Det är intressant med den här spännvidden. Ibland sjunger du ensam till gitarr och här på skivan har du en hel orkester – Norrköpings Symfoniorkester ...

– Ja, Norrköpings Symfoniorkester är en underbar orkester med härliga musiker, säger Sven-Bertil Taube.

– De bildar ju klanger och stämningar som det är ett privilegium för en sån här visgubbe som mig att få ha. En sådan magisk matta att flyga på.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".