En duva satt på en gren och funderade över tillvaron
Foto: Triart Film

En duva satt på en gren och funderade på tillvaron av Roy Andersson.

Lisa Bergström har sett En duva satt på en gren och funderade på tillvaron
2:42 min

Idag har En duva satt på en gren och funderade på tillvaron Sverigepremiär. Det är den sista delen i Roy Anderssons trilogi som började med den prisbelönta Sånger från Andra våningen och sedan Du levande. En duva satt på en gren och funderade på tillvaron har även den redan fått internationella framgångar till exempel vann den guldlejonet i Venedig i höstas. 

"Har du sett det där från filmen om duvan?" Han skrattar högt och berättar om klippet han sett på teve...min pappa. "Så jäkla bra alltså... såhär... de är på en färja, i restaurangen, en man dör i kön, och så frågar dom andra jaha vad dom ska göra med hans öl och räkmacka nu då, och då räcker en annan man upp handen och säger att han kan ta ölen"

Roy Andersson fyller en viktig funktion tänker jag när pappa återberättar sitt tv-ögonblick...

Att vi kan skratta åt och betrakta Roy Anderssons version av människan . Grå, vardaglig, avskalad, en rest från nåt gammalt, utan spretande själ. Initiativlös och kuvad.

Och bland annat döden avhandlas den här gången. På lagom avstånd. Nån som vill ha den döde mannens öl?

Filmen är  episodisk och lunkar fram som en vals. Ett två tre ett två tre...

Vi ser ett par män som säljer skämtartiklar. Det är som att de är utklädda till människor i kontrollerande kostymer med trygga portföljer i jakt på att få folk att ha roligt. De ställer eviga frågor om livet som blir sorgligt retoriska.

Två saker tröstar kanske. Andras kroppar och sprit. Mest en sup. För den mänskliga kontakten är

I En duva satt på en gren och funderade över tillvaron är alla  figurerna kontaktlösa i sin kontakt med varandra. Ensamma tillsammans.

Men trots det så är filmen bitvis absurt underhållande. Roy Anderssons bilder i stilla tablåer och hans estetik är välkänd och konsekvent.

Alla detaljerna och  bitarna finns där, men det djupt  existentiella ,som slog till som en knytnäve imagen, efter första filmen i trilogin, Sånger från andra våningen, infinner sig inte här.

Tiden går. Folk sitter på samma ölhak. Bedövar sig. Bryter ihop. Ingen ting har hänt. Allt har hänt.

Och efteråt: En känsla av meningslöshet. Ett glapp. Ett gnäll.  Nåt grått.

Det är snyggt och ett fantastiskt skickligt hantverk på alla plan... men distansen gör det tyvärr allt för kallt.

Lisa Bergström
lisa.bergstrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".