W G Sebald: "Logi på landet"

Lars Hermansson recenserar "Logi på landet"
3:28 min

Åren innan den i England boende tyske författaren W G Sebald dog i en bilolycka nämndes hans namn allt oftare i nobelprissammanhang. Det hedrar det stor förlaget att de fortsätter ge ut äldre titlar av författaren trots att det cashflow som ett nobelpris ger inte längre är möjligt. Seebalds berättelser är alltid lika mycket essä som fiktion som självbiografi eller kanske autofiktion. Men idag utkommer en mer renodlad essäsamling, Logi på landet, som kom i original 1998, tre år före författarens död. Lars Hermansson har läst.

Det är ett lite mindre äventyr att läsa Sebalds essäer än hans berättelser. Om man som läsare av berättelserna från första stund känner att man inte har en aning om var man kommer att hamna, tematiskt, kronologiskt, geografiskt, bara att man kommer att genomströmmas av den där kärleksfulla melankolin som är Sebalds språk, förstår man rätt snart som läsare av essäerna att jo, det här kommer nog att handla om Rousseau, eller Robert Walser eller Peter Weiss. Sebald håller sig till ämnet, men ämnet visar sig vara vindlande oförutsägbart och äventyrligt i detaljerna, och då menar jag såväl språkligt som tematiskt.

Essän om Rousseau t.ex. börjar på en ö i Biennesjön i franska Schweiz, där den då jagade och hånade författaren under en kort tid enligt egen uppgift var nästan lycklig, och slutar i en park utanför Paris den 2 juli 1778, när hemkommen från en promenad författaren blir hjälpt ned på en stol och citat: "Drabbad av slag glider han strax från stolen ned på golvet, vrider sig lite och dör" Slut citat. Det där "vrider sig lite" är just en sådan där detalj som, påhittad eller historiskt belagd, gör Sebalds språk så levande. Det spritter liksom till där i vridningen, och så gör det ofta också tematiskt. Plötsligt, utan att jag fattar hur jag hamnade där, läser jag om Rousseaus intresse för glastillverkning och hur det står i relation till hans dröm om den absolut transparenta texten, den som inget döljer, alltså den självbiografi som många hävdar att Rousseau uppfann med sina Bekännelser som kom ut postumt fyra år efter författarens död.

När jag läser om essän om Rousseau märker jag att stycket om glastillverkning föregås av ett stycke om arbetsnarkomani och mörk besatthet, och som ett slags krockkudde mellan dessa stycken, en kort passage om att ligga på rygg i en eka en klar sommardag, den klara himlen övergår omärkligt i drömmen om den glasklara texten, smidigt, associativt, öppet. Det händer ofta att jag känner mig exkluderad när jag läser texter om böcker och författare jag inte känner till, det är som om orden vänder mig ryggen och står och mumlar inåtvänt med varandra på boksidan.

Kanske är det ett kriterium på en god essäist att hen, lyckas tilltala såväl den initierade som den oinitierade. Av essäerna i Logi på landet handlar bara två om författare jag läst, Rousseau och Peter Weiss. Gottfrid Keller, Johan Peter Hebel med flera hade jag knappt hört talas om förut. Och nu känner jag att jag vet en del om dem, och om den tid de levde i, om tysk historia, om hur upplysningen tröttnar på sig själv och övergår i romantik, hur romantiken krampar och blir till nationalism - sammanhangen vidgar sig, jag känner mig glad och smart och djupt melankolisk över, som det heter med en typiskt Sebaldskt formulering: "den i mänsklighetens historia oförklarliga perverteringen till grymhet…"

Lars Hermansson

W G Sebalds essäsamling Logi på landet, i översättning av Ulrika Wallenström

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".