Satiren "Dear white people" hade Sverigepremiär på Stockholms filmfestival. Bild: Stockholms filmfestival
Satiren "Dear white people" hade Sverigepremiär på Stockholms filmfestival. Bild: Stockholms filmfestival

Satir vill bryta svartvitt tänkande

"Det är sårande och hånfullt"
4:29 min

USA må ha en svart president, men rasismen finns kvar. Inte minst på de amerikanska universiteten. Det menar regissören Justin Simien, som i höst debuterar med den uppmärksammade satiren "Dear white people".

Stockholms filmfestival är inne på slutspurten och redan på förhand har amerikanen Justin Simien varit en av festivalens mest omtalade regissörer.

Hans satiriska debutfilm "Dear white people" utspelar sig på ett fiktivt amerikanskt universitet, där rasism och diskriminering lever och frodas trots att både vita och svarta förnekar det.

Det hela kulminerar i en fest där vita studenter klär ut sig till svarta på en fest. Något som hänt fler gånger på amerikanska universitet.

- Det kallas hiphopfester eller "pimps and hoes parties" eller "Compton cookouts" men egentligen är det bara en ursäkt för framför allt vita ungdomar att komma utklädd till svarta stereotyper, säger Justin Simien.

Men det är sårande och en känsla av hån mot svarta, fortsätter han.

- Det är en slags konstigt firande av de värsta delarna med den svarta identiteten. Vad som är så oroande med det är att för en svart person är det så traumatisk, man känner sig så hånad, man känner: "är det verkligen så här ni ser mig, är detta den ni tror jag är"?

Det är tidig morgon, men han har varit vaken sen tre på natten fortfarande jetlaggad efter resan från Los Angeles. På filmfestivalen är han efterlängtad, inte minst eftersom "Dear white people" hade en hyllad biopremiär hemma i USA i mitten av oktober.

En av anledningarna till framgångarna - men också den kritik som har kommit - är att filmens tema landar mitt i en pågående diskussion i USA, som även är högaktuell i Sverige. Och ett universitet är den ideala platsen att spela ut den här diskussionen, ett minisamhälle som det är.

Det är samma sak som gör att vita ungdomar kan klä ut sig till nidbilder av svart kultur, säger Justin Simien, att man tror att bara för att presidenten är svart och att det finns många svarta i ledande positioner, är rasismen borta. 

Men det krockar med vad han själv och många andra upplever.

- Jag känner det som att jag har en helt annan upplevelse. Men väldig välmenande personer säger att jag inte har det, bara för att de inte har samma upplevelse. Så det är en spänning mellan något jag känner under ytan, och folk men goda intentioner som vägrar titta på det.

Filmen handlar om fyra svarta studenter, som representerar olika sätt att tackla sin identitet. Justin Simien har varit dem alla, berättar han. Både Lionel, som inte uppfyller några av de identitetsmarkörer som samhället förväntar sig hos en svart amerikan, den politiskt arga filmstudenten Sam, Troy som bara försöker göra sin pappa glad genom att klättra på karriärsstegen och Coco, som glider in och ut ur identiteterna för att nå sitt mål att bli känd.

Någon annan kunde inte har berättat den här historien, säger Justin Simien.

- Som en gay, svart man som växte upp i södern och som alltid har studsat mellan olika grupper, och som en person som alltid vill tillfredställa alla, har jag alltid känt en spänning mellan min persona och den jag verkligen är. Och det är detta jag tror jag föddes för att tänka kring och prata om.

Justin Simien hade något allvarligt att prata om, men valde satiren för att det är en favoritgenre. Drama fungerar för att skapa känslor men satiren är oslagbar när det gäller att tala till intellektet, säger han. Man ska få något att idissla ett tag, säger han.

- En satir får dig att tänka. Den placerar dig på tillräckligt långt avstånd från filmen för att du ska få en känslomässig upplevelse, men också är fulla av saker du måste prata om om det inte ska fastna i huvudet.

Filmen är full av populärkulturella referenser, tv-serien Cosby är bland annat en tydlig utgångspunkt, och filmmusiken är en total blandning av klassisk musik, jazz och hiphop. Och huvudpersonen Sam hamnar i dilemmat att hon gillar Ingmar Bergman, men utåt måste säga att Spike Lee är hennes favoritregissör.

Handlar det om att inte tvingas välja?

- Ja, det är det, alla känner att de måste välja, att de måste få ihop sina identiteter speciellt i skolan. Men sanningen om mänskligheten är att vi är alla de saker. Det är därför jag gör referenser till Bergman, Spike Lee, Fritz Lang och Stanley Kubrick. Det är så min hjärna funkar och det finns inget anledning att filtrera bort det.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".