Lena Dunham. Foto: AP/TT
Lena Dunham. Foto: AP/TT

"Not that kind of girl" av Lena Dunham

Lena Dunham – En Bridget Jones för hipsters?
3:09 min

För ett par år sedan slog amerikanska Lena Dunham igenom stort med sin tv-serie "Girls", som skildrade några unga hippa människors liv i dagens New York. Hennes debutbok, "Not that kind of girl", är en samling självbiografiska texter om bland annat dåligt sex, terapi och bantning. Martina Lowden recenserar.

Varje gång jag hör orden "banbrytande kvinnoskildring" tänker jag på sjätte lertavlan i Gilgamesheposet, den som berättar om gudinnan Ishtar och alla hennes älskare. Att hon förvandlar män till djur när hon har tröttnat på dem.

Att hon hotar med zombieapokalypsen när hon inte får det hon vill ha. Att hon säger: ge mig din hand och ta mig mellan benen. Och fyratusen år senare sprudlar folk över en nordamerikansk tv-serie där någon får vara naken fastän hon ser ut som vilken vit tjej med fem kilos övervikt som helst.

De säger att Lena Dunhams sexscener är ett feministiskt genombrott. Jag deppar ihop.

Och nu kommer Dunhams självbiografiska tjejhjälpsbok. Dess första mening: "Jag är tjugo år och jag hatar mig själv." Dess sista ord: "…väldigt, väldigt stolt." Ja, ni fattar, resan går från självupptaget självhat till självgott självförverkligande, och nu vill hon dela med sig av självinsikten: du kan också, kära läsare!

Dunham bjuder på klassiska chic lit-erfarenheter av kärlek och karriär: Man ligger med svin tills man hittar en prins, man är lite livsvilsen tills man får sitt drömjobb. Hon är en Bridget Jones för hipsters; hennes kaloridagböcker listar tranbärsvatten, sojaglass och kokain.

Och varning för åttiotalisten – redan i undertiteln kommer de första sarkastiska citationstecknen, och kapitlen har ironiska klickraggningsrubriker: Grejer mina föräldrar säger! Tio värsta hälsonojorna! Så gör du för att inte gå ner i vikt!

I rollen som peppig storasyrra är hon ungefär lika trovärdig som en Woody Allen som gett sig den på att bli dr Phil, men allt är drivet, roligt, pinsamt, personligt och ofta helt renons på den nerv som gör hennes tv-serie sevärd. "Girls" går mycket längre. Där driver Dunham sina karaktärers störighet så långt att det inte ens är kul längre, bara jobbigt.

Lena i boken är lika ego som sitt tv-alter ego Hannah, men samma egenskaper som gör Hannah outhärdlig både för tittarna och för sig själv, framställs här som något eftersträvansvärt: Kom igen, brudar, gå med i min armé av skönt neurotiska kids som bara är sig själva och tar plats och vägrar skämmas för det!

Och jag undrar på allvar: Har vi inte något mer än våra egon att komma med?

"Not that kind of girl" är översatt till svenska av Annika Ruth Persson och Johanna Karlsson.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".