Thorsten Flinck. Foto: Fredrik Sandberg/TT
Thorsten Flinck. Foto: Fredrik Sandberg/TT

"Till flickorna på Upplandsgatan..." av Thorsten Flinck

"Ett utav årets bästa album"
2:59 min

Thorsten Flinck förknippas kanske mest med teater och film, men sedan sin medverkan i Melodifestivalen har det blivit allt mer musik. I veckan lanserar han nya albumet där han blir mer personlig med lyssnaren och öppnar bland annat upp om skulden till döttrarna. Kalle Kovács har lyssnat på nya albumet "Till flickorna på Upplandsgatan 71 från fiaskot mittemot".

Thorsten Flinck har i tider då allt fler akter inom popgenren växt ihop och tycks låta mer och mer lika varandra varit en frisk fläkt. Viljan har dock ofta varit större än kvalitén på utförandet men när Thorsten Flinck nu tar steget tillbaka till mikrofonen gör han det i ett utav årets bästa album.

Från första tonen känns Thorsten Flincks nya album som någonting helt nytt. Det låter annorlunda, mycket lekfullare och på något sätt precis som jag önskar mig att Thorsten Flinck ska låta. Melodierna är familjära, i vissa fall räcker första tonerna för att veta vart de är på väg. Det är till albumets fördel – för även om det är bekant så har den gamla Mando Diao medlemmen Mats Björke på något sätt trampat ut en egen stig till Thorsten Flinck i musikdjungeln. Nytt möter gammalt på ett sätt som är fascinerande, tydligast är det i låten ”Barbie och Ken”  känsla.

Och det där med ”viljan att berätta”. Thorsten Flinck sjunger om både skulden till döttrarna, han skickar en känga till svenska män och han sjunger även om dagens Sverige samt ger en inblick i hur vi kan leva 2022. Berättelserna når hela vägen fram den här gången, dels för att de är tydligare och dels för att de rent musikaliskt är bättre.

Visst går det att påpeka små detaljer här och var, jag personligen är kluven till pratsången som fortfarande är närvarande lite här och var och låten ”Ska bli sjuksyster jag, tralala” är inte speciellt passande i sammanhanget. Utöver det är det ett nästintill fläckfritt album som ger mersmak.

Bäst av allt är albumet avslutningsspår, kärlekssagan ”Ansiktet i myntet”, som precis som ”Barbie och Ken” blandar gammalt och nytt. Det är orgel, det är skrikande gitarrer och allting i sann klassisk svensk vispop-anda. 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".