Girlhood

"Girlhood" av Céline Sciamma

Emma Engström om "Girlhood"
3:03 min

Filmregissören Céline Sciamma har som ingen annan fört in den kompomisslösa unga flickan i fransk film, hon som går sin egen väg och inte passar in i mallen. Nu har hennes tredje långfilm "Girlhood" följer en gymnasietjej från förorten som slukas upp i ett tjejgäng.

Ett gäng spelare i amerikansk fotboll väller ut på plan, i ett virrvarr av tandskydd, hjälmar och axelvaddar. En hård match drar igång till amerikanska sångerskan Shannon Funchess underjordsröst. Adrenalinet pumpar och kropparna är inställda på kamp, inte flykt.

Och under skydden - ett gäng tonårstjejer. 

Regissören Céline Sciamma kunde inte nagla fast tematiken tydligare. "Girlhood" har sagts handla om vuxenblivande, om förorten, om tjejgäng eller om att det aldrig har synts så många svarta flickor på en gång i en fransk film. Men det är fel.

För det Sciamma framför allt utforskar i sin tredje film är hur det är att upptäcka sin egen aggressivitet; att acceptera den, leva ut den och våga ta konsekvenserna av den. Att det handlar om en ung flicka och inte en pojke är bara ett annat, sällan berättat, perspektiv. Det är ingen avvikelse, och det är därför Girlhood blir så hårresande kraftfull. Och då menar jag hårresande på ett bra sätt.

Filmen följer Marieme, en sportig gymnasist. Hon blir uppraggad av ett grup tjejer som drar in till Paris och söker konflikt. Tillsammans med de tre andra väcks något i Marieme, kanske är det känslan av makt, kanske för hon utlopp för sin kontrollerande storebror. Men det är också frigörelse från alla de kvinnliga roller som tvingas på henne. Och kanske kan det ta henne någonstans.

Så måste jag säga något mer om musiken, som är samtida utan att vara för mainstream. Lika tuff och mörk som filmen är, lika elegant, dansant och rytmisk är den. Och det frihetstörstande lätta ledmotivet, fransmannen Para One, bidrar till en känsla av att allt ändå är möjligt. Trots tonårsvardagens brist på tillit.

Någonstans mitt i filmen dör dansglädjen och berättelsen tar en hårdare riktning. Jag hade själv föredragit ett tidigare slut, att få stanna i flickornas gemenskapsbubbla. Men Sciamma vill något mer och låter Marieme genomgå ett drastisk rollbyte. Hon klär sig som en kille, ett yttre som precis som fotbollskläderna i inledningen, ger visst skydd. Men inte heller här kommer hon undan förortstjejens begränsade utbud av roller och återigen måste hon slå sig fri.

Kanske menar Sciamma att förvandlingen är en nödvändighet i en maskulin värld. Men som flicka kan Marieme i alla fall dansa. Och dansens potential till motstånd och aggressivitet är enorm.

Sciammas tidigare filmer är Water lilies, 2007, och Tomboy, 2011.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".