Arnaldur Indridason. Foto: Johann Pall Valdimarsson
Arnaldur Indriðason. Foto: Johann Pall Valdimarsson

"Nätter i Reyjavik" av Arnaldur Indriðason

Mia Gerdin har läst "Nätter i Reykjavik"
2:52 min

Författaren Arnaldur Indriðason från Island har fått många utmärkelser, hans böcker har givits ut i över trettio länder och sålts i miljontals exemplar. Han har kallats för Nordens bästa deckarförfattare. Om det stämmer fortfarande återstår att se, han är i alla fall en av de flitigaste. Här i Sverige har det blivit en bok om året sedan 2003. Den senaste heter Nätter i Reykjavik, Mia Gerdin har läst den.

Det börjar med att några pojkar hittar ett lik som ligger och flyter i ett sankt område i utkanten av Reykjaviks centrum och den ganska nyblivne polisen Erlendur Sveinsen har svårt att tro att detta är en vanlig fylleolycka som slutat med drunkningsdöden.

Den döde är en hemlös, Hannibal, som Erlendur tidigare haft viss kontakt med. Och så börjar han nysta, fast det egentligen inte ingår i hans jobb eftersom han är på ordningspolisen, inte på krim.

Jo, ni hörde rätt, alla ni älskare av den tämligen osociale Erlendur Sveinsen som vi lärt känna i ett flertal böcker som butter kriminalare och exmake, och som otillräcklig far.

I den här romanen tar Indriðason oss med till början av Erlendurs karriär. Här är han ung ordningspolis som ofta har nattskift i polisbilen tillsammans med sina kollegor. De haffar rattfyllerister och jagar inbrottstjuvar, lyssnar på Slade i bilstereon, det är nattsvart i dubbel bemärkelse.

Men det är också här han träffar Halldora, inleder ett halvhjärtat förhållande med henne tills hon meddelar att hon väntar barn och att det kanske vore bra om de flyttade ihop. Ja, kanske det.

Den totala bristen på glamour är en sak som gör Indriðasons kriminalromaner fängslande. En annan är Erlendurs besatthet av försvinnanden, något som kommer ur hans eget trauma sedan barndomen då brodern försvann i stormen. Hur kan människor försvinna för att aldrig återfinnas, och hur ser tomrummet ut som de lämnar efter sig?

Men den här gången blir Erlendurs envisa jakt på förklaring på vad som verkligen hände med Hannibal en tämligen mekanisk historia. Hans efterforskningar går som i zick zack: några villospår här och några viktiga uppgifter där.

Det finns en gammaldags noggrannhet i Erlunders sätt att arbeta som också avspeglar sig i språket: man vistas, hävdar, dristar sig, lierar sig, hänvisar och avvisar.  Det är ordentligt, tryggt och totalt avskalat från känslor och självklart uppmanas han sluta på ordningspolisen för att i stället börja på krim.

Hur han gör med det erbjudandet och hur det går med att flytta ihop med Halldora och bli far är saker som vi som följt Erlendur i tidigare böcker redan vet svaret på. Men kanske Indriðason kommer att göra som George Lucas med Star Wars: att när historien är berättad går man tillbaka och gör en ny serie om hur allting började, och i så fall kan Indridason fortsätta skriva om hur Erlendurs poliskarriär startade. 

Men jag hoppas inte det, för det halvhjärtade, oglamorösa livet som Indriðason är så bra på att skildra känns den här gången lite väl stillastående och känslofattigt.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".